Lill kunde sola sig i deltagarnas vördnad
Finns bara en sak att säga:
Hej och tjo.
Vad vi fick veta om Lill Lindfors?
Att hon är en jäkel på att montera pingisbord. Ungefär så. Det var hennes bikt. Mycket mer än så ville hon inte lämna ifrån sig.
Behållningen var snarare den välförtjänta respekt hon kunde sitta och sola sig i. De andra deltagarna mötte henne med knäppta händer och underdånig vördnad.
Ebbot Lundberg, som fram till i julas var sångare i suveräna The Soundtrack Of Our Lives, kunde inte låta bli att smygfilma Lill när hon spelade pingis. Kaftankaggen tyckte att hennes medverkan var större än om ABBA hade återförenats i programmet. (Vissa tar sig en rackare tidigt på dagen.) Och han var nervösare för att uppträda inför henne än för Led Zeppelin på Polarpriset. (Oj då.)
För många är säkert Lill Lindfors mest känd för att vara känd i dag. Därför var första avsnittet en påminnelse om hur stilbildande och modern hon en gång var. Hon har spelat in flera låtar och en skiva som fortfarande går i arv från generation till generation, "Du är den ende".
Titelspåret är en av få svenska inspelningar, väldigt få, som ens förtjänar att nämnas i samma mening som Dusty Springfield.
Lills populäraste låtar är så förknippade med hennes person och röst och en annan tid att det kan vara svårt att göra något av dem. Att exempelvis Titiyo väljer obskyra "Blåjeans och stjärnljus" och inte, säg, "En man i byrån" går att förstå. Tyvärr får nog inte just "Blåjeans..." en renässans efter Titityos seriösa men trista version.
Ebbot Lundberg klarar sig bättre när han förvandlar brasliansk bossa nova till orgelgiftig och psykedelisk garagerock. Det är en upplevelse att höra honom sjunga på svenska. Och han visade utan större ansträngning upp varför han blivit en aktad liveartist – inte många växlar från ettan till full sula lika friktionsfritt.
Ulf Dageby gick i sin tur från att vara en malplacerad farbror ute på vänsterkanten till avsnittets starkaste och mest innerliga sånginstans i "Du är den ende". Agnes är rätt sound på spåren i sin halvbakade cover och rapparen Ken Ring trodde att "klackarna i taket" betydde att ligga i missionären.
Ken har odlat en image som är hårdare än kåken. Han oroade sig för om folk skulle tycka att han sålt sin själ till djävulen – det kan hända – och gick upp och trallade "hej, tjo, klappat och klart" som Bosse Larsson.
Låten är för mycket badboll för min smak, men Bo Sundström har säkert rätt när han utbrister "knallhit".
Hej och hå.