Nötknarkarens hopplösa kamp – hysteriskt kul
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-19
Aftonbladets nöjeskrönikör spanar på popkulturen
Glöm Brüno.
Sommarens roligaste karaktär är en sabeltandad nötknarkare från istiden.
Han heter Scrat.
Och den dataanimerade varelsens eviga jakt på det perfekta ekollonet kan vara en av filmhistoriens roligaste tragedier.
Jag går på bio.
Det har jag gjort förr.
Men det var länge sen som jag tittade på film genom ett par 3D-glasögon. Det har nog inte hänt sen Tv-Piraterna härjade på SVT och glasögonen hade en grön och en röd plasthinna.
Man kan lugnt säga att kvalitén har förbättrats sen dess.
När jag ser 3D-versionen av ”Ice age 3” känns det ibland som att djuren sträcker sig ut från bioduken och sniffar mig på hakan. Jag har inte haft så kul sen jag råkade köra radiobil med en pinnglass i munnen.
Men 3D-tekniken är inte ens en fjärdedel av filmens behållning. Och jag bryr mig varken om storyn eller huvudkaraktärerna. Att mammuten Manny ska bli pappa, att sengångaren Sid blir avundsjuk och adopterar tre jätteägg, att sabeltandade tigern Diego har en livskris och att dinosaurier otroligt nog lever kvar nånstans under det tjocka istäcket gör faktiskt detsamma.
Det är filmseriens ständiga sidohistoria – den ändlösa sagan om Scrat och det gäckande ekollonet – som får bioduken att spraka.
Scrat dyker upp i filmens första minut och återkommer sen med jämna mellanrum. Och han är i sitt livs form.
Denna gång får han konkurrens från Scratte – en fager madame med stor och lurvig bootysvans. Scenen när Scrat och Scratte fastnar inuti varsin gyttjebubbla och fortsätter slåss om det förbannade ekollonet ... jag skrattar så mycket att gomseglet lossnar och landar i Håkan Steens knä.
Scrat började som en bifigur, en ”comic relief” som inte hade nåt med resten av ”Ice age” att göra. Men nu är han filmseriens affischnamn.
Trots att han jagar samma ekollon om och om igen. Trots att hans repliker i stort sett bara består av ”sniff, sniff” (nosljud), ”whiiii” (lyckotjut) och ”waaaaargh” (jämmer och gnäll).
Men det är inte så konstigt.
Scrat är den senaste och mest spektakulära stjärnan av den kanske äldsta och mest renodlade formen av humor. Den som går ut på att springa fort, ramla ofta och slå sig hårt. Genren är så gammal och ursprunglig att den blivit en del av människans blodomlopp.
Och satan vad stryk Scrat får. Jämfört med honom kan Janne Långben gå och kamma en mittbena av sina tre hårstrån. Scrats olyckliga äventyr och dess hysteriska förvecklingar har en helt annan magnitud. I den ena av två kortfilmer som producerats vid sidan av ”Ice age”-serien, ”Gone nutty”, lyckas Scrat till exempel samla så många ekollon att han kickstartar jordklotets kontinentaldrift.
Dessutom är det oerhört lätt att leva sig in i – och identifiera sig med – Scrats hopplösa kamp och envisa girighet.
Det går ju bara åt helvete. Han vinner aldrig. Varenda gång som han äntligen lyckas lägga rabarber på ekollonet – eller ett helt parti av samma sort – så vill ödet att han ska träffas av blixten, ramla nerför ett stup, flyttas tillbaka i tiden eller trampas ner i snön. Hela hans sorgliga liv är ett enda långt och stort ”pilutta dig”.
Men Scrat ger sig aldrig. Han börjar om. Med en entusiasm som kan knäcka glaciärer. Scrat är en sorts symbol för mänsklighetens envisa tro på hopp och kärlek och att inget är omöjligt.
Scrat är inte den enda bifiguren som blivit en populär maskot för en film, tv-serie eller bok. Vi har ”The Janitor” i ”Scrubs”. Eller smäll-
kåte Stifler i ”American Pie”. Eller de elaka pingvinerna i ”Madagaskar”. Eller jycken Ratata i alla tecknade böcker om Lucky Luke. Eller det gröna, slemmiga och matglada spöket i ”Ghostbusters”.
Men för att hitta en sorts förlaga till Scrat måste man spola tillbaka till de tecknade kortfilmernas guldålder på 40- och 50-talet.
Han heter Gråben och är en utsvulten prärievärg i fyrfärg som förgäves springer sig fördärvad efter den blixtsnabbe Hjulben – en blå och munter fågel som säger ”meh-meh”.
Men Gråben är i grund och botten en osympatisk filur. Scrat är däremot liten och skör och sårar egentligen ingen annan än sig själv. Och han blir därför en betydligt vackrare förlorare.
Det finns så många hjärtskärande och vansinnigt roliga scener. Som när Scrat försöker tina upp ett fruset exemplar av det där ekollonet.
Nosen darrar av upphetsning. Scrat sätter fast ekollonet på en pinne och håller upp det över läger-elden. Nu finns det bara en tunn isskorpa kvar mellan Scrat och hans heliga Graal. Han är hemma och klar och färdig och ...
Men den dataanimerade världen har en mycket sadistisk logik.
Ekollonet värms upp och smäller till.
Och förvandlas till ett popcorn.