Glöm Disneyland – i Ghibli får du köpa öl
TOKYO. Körsbärsträden blommar i parken Inokashira. Träden ser ut som statister i en trollskog. Vindlande stigar leder fram mot ett märkligt filmmuseum.
Japanske mästaren Hayao Miyazaki brukar kallas för Japans Disney, men hans animerade filmer är inte lika gulliga och uppfostrande som de amerikanska.
Det är inte hans museum heller.
Ghibli museum ligger mellan Tokyos västra förorter Mitaka och Kichioji. Det är döpt efter filmbolaget som Miyazaki och några andra startade 1985. Namnet togs från ett italienskt uttryck för en frisk vind från Sahara, och i Italien och Sverige uttalar vi Ghibli med hårt G som i gubbe. Men japanerna själva uttalar det ji-buri.
Ghibli är mycket japanskt, men också påverkat av många andra kulturer. Låtar som ”Take me home country road” och ”The rose” dyker upp i japanska versioner.
Museet är uppbyggt kring kända Miyazaki-filmer, främst ”Min granne Totoro”. Här visas hur animering går till och man får en titt in i konstnärens pryltäta arbetsrum. Här finns en kattbuss som de yngre kan leka i och en uppsluppen Villa Villekulla-inredning. Mottot är att besökarna ska gå vilse tillsammans, vilse i lekfullhet och fantasi.
På taket står en stor robot från filmen ”Laputa: Castle in the sky”.
Både barnsligt och vuxet. Här finns en gästande utställning med ett mini-Louvren som visar några av de kända konstverken från Västeuorpa.
I Disneys parker säljs inte alkohol, men på Ghibli finns ett eget ölmärke med en vacker tecknad etikett.
För museet har skapats sex speciella filmer som bara visas där. De går i skift, och när jag är där visas ”Dagen jag skördade en planet”. Ännu en häftig visuell saga av en märklig filmberättare. Bara att få se filmerna är värt besöket på Ghibli-museet.
Den 17 april är det till sist svensk biopremiär på ”Nausicaä från vindarnas dal” från 1984. Folkets Bio är ambitiösa och ser till att många av Miyazakis tidiga filmer kommer hit.
Men nu är det väl dags att någon också visar hans senaste, den underbart charmiga ”Ponyo på klippan vid havet”. Jag såg den på Venedigfestivalen i september och det var en av de bästa filmerna där. Det är en av Miyazakis sötaste och bästa, och på museet syns redan spåren av den kaxiga lilla sjöjungfrun som blir flicka och vän med en femårig pojke.
Det verkar som om den ska få premiär i många länder under sommaren och hösten. Förhoppningsvis snart på en bio nära dig.