Silvstedts liv i tv – smärtsamt uselt

Jag har träffat Victoria Silvstedt två gånger. Det blir sannolikt inte en tredje gång, ni kommer att förstå vad jag menar om en stund.

Vår relation har alltid varit lite haltande, min och Victorias. Vi träffades första gången för två år sedan då jag skulle intervjua henne för tidningen Café. Jag väntade på henne på en restaurang och när hon fick syn på mig ropade hon: ”Hello, baby boy!” Ni vet ju hur hon är, lite svengelsk och lite flörtig, sådär. Och, ja, hur det nu kom sig så svarade jag genast ”hello, baby boy” tillbaka till henne. Vad var det för idiotsvar, undrar ni. Det undrar jag också, fortfarande.

Den typen av saker ger mig magnifik ångest. Jag får sällan ångest för saker jag gör – jag får ångest för saker jag gjort. Jag lagrar mina pinsamheter, glömmer dem aldrig, många av dem kommer att finnas med mig tills jag dör.

Jag ligger i soffan och gör just ingenting alls och så kommer jag plötsligt att tänka på Silvstedt och hur jag står där på det där caféet och vinkar till henne som en idiot och skriker ”hello, baby boy” och då blir ångesten så påtaglig att min kropp utstöter ljud. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag börjar kisa, skaka på huvudet och mumla ”nej, nej, nej” för mig själv. Och så tvingar jag mig själv att tänka på annat. MÅSTE TÄNKA PÅ ANNAT!

Intervjun med Silvstedt gick sedan bra och jag skulle till och med karakterisera oss som ”goda bekanta” efter detta.

Andra gången vi sågs var också detta ett intervjutillfälle. När vi skulle hälsa kunde jag genast utläsa av hennes kroppsspråk att hon siktade in sig på en kindpuss. Hon sträckte ut halsen, ni vet och putade med munnen och sådär. Helt klart en kindpuss-situation. Trevligt! Så jag beredde mig på detta, men precis när vi skulle mötas läste vi varandra fel.

Vi gick båda åt samma håll och det blev ingen kindpuss, det blev en pannskallning i stället.

Ingenting allvarligt, vi blev lite omtöcknade och yra en stund. Hon tog sig för pannan och sa ”aj-aj” och jag sa ”oj, förlåt” och vi satte oss ner. Det gick en minut, men hon kunde inte släppa tanken på att hon eventuellt fått ett sår i pannan. Och hon satt och ojade sig och bad om en spegel och jag började bli lite irriterad, jag tänkte ”men, herregud, det blev ingenting, fattar du inte det? DET BLEV INGENTING!” Relationen var sedan ansträngd, men jag skulle ändå säga att vi kom överens. Och intervjun gick bra. Den blev ”festlig”, som den ju ofta blir med den där kvinnan.

Så alldeles i dagarna. Jag ligger i sängen och tittar på teve. På Fyran går en nyproducerad dokumentärserie om Victoria Silvstedt. Den heter ”My perfect life” och det är alldeles häpnadsväckande uselt. Hon sitter i någon soffa i Paris och fascineras sig över vilket konstigt liv hon lever. Hon köper väskor för 10 000 euro, hon. Hon umgås med superkändisar, hon. Det är resor på yachter och dejter med shahen av Iran eller hur det nu var. Och så plötsligt kommer mamma Silvstedt och hälsar på i Paris. Trevligt! De ”lyckas får bord på en av Frankrikes finaste krogar” och där får vi ta del av ett helt fantastiskt samtal – på engelska!

Javisst, mamma Ulla Silvstedt har just flugit in från sitt Bollnäs och sitter på fina krogen och talar engelska med sin dotter.

”You should really settle down and get kids soon”, säger hon och Victoria gör en grimas och säger ”I know, I know”. Jag tittar på scenen som andra tittar på skräckfilm, gömmer mig och hittar kuddar och lägger mig i fosterställning och så. Och så åker mamma hem och Victoria säger ”bye, bye, mom, see you in Sweden”. Och så kan Victoria fortsätta att leva sitt perfect life som tycks vara så operfekt att man blir alldeles iskall i hela kroppen.

Det är ett så in i helvete uselt program att jag genast bestämmer mig för att skriva illa om både det och Silvstedt själv i de mediekanaler som jag har till mitt förfogande. Den här spalten, bland annat. Och jag bestämmer mig för att göra det på ett sådant sätt att ett tredje möte med den här kvinnan med allra största sannolikhet aldrig kommer att inträffa.