Chipsätarna missade en tidlös saga
Det finns bra filmer.
Det finns dåliga filmer.
Och så finns ”Nyckeln till frihet” – en stor gåta.
Samtidsfenomen kan alltid delas upp i två kategorier.
Eller rättare sagt två hastigheter.
På ena sidan av skalan har vi Anna Anka. En nyhet som kläcks, mognar, snattrar och steks innan man hinner lyfta blicken från tangentbordet och ställa den mycket korta men relevanta frågan:
Kvack?
På andra sidan finns ”Nyckeln till frihet”, som brinner långsammare och längre.
När filmen hade premiär 1994 blev publikresponsen en artig applåd. Intäkterna lyckades knappt täcka inspelningskostnaderna. Det hjälpte inte att kritiken landade nånstans mellan positiv och översvallande, eller att filmen fick sju Oscarsnomineringar.
Efteråt kommenterade skådespelaren Gil Bellows, som spelar den James Dean-liknande internen Tommy, besvikelsen med orden:
– Det var de tystaste sju nomineringarna jag nånsin hört i mitt liv.
”Nyckeln till frihet” vann ingen Oscar. De flesta av statyetterna gick i stället till ”Forrest Gump”. Och på biodukarna överröstades den lågmälda historien av Samuel L. Jacksons Bibel-citat i ”Pulp fiction” och den skenande bussen i actionfilmen ”Speed”.
Det kan finnas en förklaring till att chips- och plockgodispubliken inte hittade till ”Nyckeln till frihet”.
Filmen kryddas inte av en traditionell kärlekshistoria mellan, exempelvis, en man och en kvinna. Den handlar om hur bankiren Andy Dufresne, som troligtvis är oskyldigt dömd för mordet på sin fru, planerar att fly från ett fängelse. I 20 års tid.
Fast det dröjer över två timmar innan publiken får veta att Andy verkligen tänker ta en spektakulär springnota. Under tiden får samma publik se flera brutala scener där interner våldtar varandra. Eller får så mycket batongspö av fängelsets vakter att de får sörpla mat genom ett sugrör i resten av livet.
Men framför allt pratar två män med varandra på en begränsad yta, utan att nånsin gräla.
Hur marknadsför man sånt?
Men redan 1995 rusade ”Nyckeln till frihet” upp till toppen av den amerikanska hyrvideolistan. Sen dess har filmen levt ett eget liv på dvd, bluray och amerikansk kabeltv. Den har stadigt klättrat på filmmagasinens bästa-listor, framröstad av både kritiker och läsare.
Världens största filmsajt, Imdb.com, har till exempel en interaktiv och ständigt uppdaterad lista där publiken, med betoning på filmnördar, får välja de 250 bästa filmerna genom tiderna.
I dag, 15 år efter biopremiären, har ”Nyckeln till frihet” till slut passerat ”Gudfadern”. Den
ligger etta. Före ”Casablanca”, ”Gökboet”, ”Sunset Boulevard”, ”Apocalypse Now”, ”Cinema Paradiso” och ”Citizen Kane”. Eller ”Maffiabröder”, för den delen.
Ingen kan egentligen förklara hur det gick till. Men ”Nyckeln till frihet” är det yttersta beviset på att bra stories marknadsför sig själv.
Jag kan ha åsikter om Imdb:s lista, men det går inte att komma ifrån att ”Nyckeln till frihet” är en av världens bästa och mest fulländade sagor.
Kampen mellan ont och gott är lika enkel som i ”Harry Potter” och ”Sagan om ringen”. Fast utan orcher, flygande kvastar, Frodos gnäll och håriga fötter.
I stället bärs filmen fram av en passionerad berättarglädje samt huvudkaraktärerna Andy Dufresne och Red, som spelas av Tim Robbins respektive Morgan Freeman. Deras vänskap är lika stark som kärleken mellan Romeo och Julia.
Och det är Morgan Freemans lakoniska och faderliga berättarröst som placerar ”Nyckeln till frihet” framför en öppen eld. Den förvandlar filmen till en tidlös folksaga om hopp och hämnd.
Rösten har kanske filmens viktigaste roll, vid sidan av den djävulske fängelsechefen Warden Norton och batongsvingaren Captain Hadley.
Den finns där, som en ständigt närvarande kommentator, när Andy Dufresne i hemlighet upptäcker att hans nyckel till frihet är lång och består av tre saker.
Tryck. Mycket tid. Och en stor plansch på Rita Hayworth.
Vilken är världens bästa film? Diskutera!