Kaptenen må vara borta men med oss i tanken
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK. Vi är en man kort.
Men bara i fysisk mening.
Jag tycker i alla fall det känns som att även pappa är med när resten av familjen firar amerikanskt 30-årsjubileum.
Åker en blåsig förmiddag ut till Newark för att hämta ett stycke mamma och ett stycke storebror.
Känslan är rätt speciell.
Det råkar nämligen vara exakt 30 år sedan vi senast befann oss i USA tillsammans, alla tre.
Då, hösten 1979, flög hela familjen till Kalifornien för att hälsa på en yster Borlänge-koloni i Palm Springs och det var förstås då den besatthet jag känner inför allting i det här landet föddes. Redan under bilfärden ut från LAX-flygplatsen höll jag på att explodera av alla overkliga intryck. Jag minns alltjämt, med knivskarp tydlighet, upphetsningen inför synen av palmer och gröna vägskyltar och solbrända amerikaner med såna där tjocka, jet-svarta kalufser och den brandgula skymningshimlen och de blänkande downtown-skraporna och sen de fjortonfiliga motorvägarna som sträckte sig rakt ut i öknen. Dom som var med säger att mitt 12-åriga huvud snurrade ungefär som Linda Blairs i ”Exorcisten”.
Sedan dess har själva Kaptenen tyvärr lämnat oss och vi får alltså navigera genom jubileet ensamma.
Men trots att jag blir alltmer övertygad ateist och inte tror på något annat än att Brage vinner Allsvenskan innan 2014 har jag hela tiden känslan av att pappa är med oss.
Han sitter vid bordet på Elaine’s och skrockar när fröken Kaufman själv berättar om natten när Sinatra skulle slåss med Mario Puzo.
Han går intill oss när vi promenerar nerför femte avenyn i ett kallt regn och väntar otåligt utanför när hans hustru absolut måste in och kolla hudkrämer på Sephora.
Och han finns i bilen, lätt orolig över att yngste sonen måste sitta vid ratten, när vi styr ut på Jersey Turnpike för att ta oss ner mot ett Washington han bra gärna hade velat se.
Inbillning, visst.
Men känslan är väldigt angenäm, så det spelar väl det ingen roll.
•••
En varm, fuktig kväll några dygn innan the family reunion står jag på läktaren på en jättelik fotbollsarena i Tampa och hör Bono påstå att bandet kommit närmare sin publik med den 360-gradiga scenen.
I beg to differ. Jag har sett U2 åtminstone 25 gånger och aldrig känt mig så oberörd, så likgiltig. Inte ens ett mästerverk som ”One” vill nå fram.
•••
En annan dag åker jag in i en cat scan-maskin på NYU-sjukhuset. Anledningen är inte så angenäm, men ... väldigt Tony Soprano och väldigt House, eller hur?