Coolt när hovmästaren hälsar mig välkommen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Man vet att livet är bra när man en helt vanlig tisdagskväll efter deadline säger åt sig själv:
Ska vi inte ta och äta en middag på Elaine"s nu?
Och så gör man det.
Det är en av de fantastiska fördelarna med att bo på Manhattan.
Man kan göra så.
Man kan slänga på sig kavaj och rock och gå ut och vifta åt sig en taxi och åka upp till 88:e och andra och så är man plötsligt på Elaine"s.
Jag älskar det och gör det ofta.
Så ofta att hovmästare och servitörer blivit förtjusta och faktiskt kommer fram och tar i hand när jag anländer.
Det är rätt coolt.
Särskilt när man har bekanta med sig - som Jens och Marianne för nån vecka sen - och får stajla lite.
Fast oftast är jag där ensam.
Jag har vänner som tycker att människor som sitter ensamma på restaurang är "losers".
För mig är det tvärtom.
Jag älskar att dinera på egen hand och tycker snarare att det är de som alltid måste ha folk omkring sig det är synd om.
Bara ensam kan man koncentrera sig på det som är grejen med ett ställe som Elaine"s.
Nej, inte maten. Den är okej - särskilt de tunna, hårda brödskivorna med solrosfrön och den rejäla kalvsteken - men det är inte för den man tar sig så långt upp på Upper East Side.
Det är för stämningen.
Atmosfären.
Människorna.
Krogen är som ett vardagsrum för såna typiska intellectuals som bara finns här - gatusmarta och eleganta på en gång. Jag känner nästan aldrig igen nån, men tror mig förstå att männen och kvinnorna runt borden - som alla verkar känna varandra och alla brukar vara inbegripna i högljudda, dramatiska diskussioner som det är en ren njutning att tjuvlyssna på - är skådespelaragenter, skribenter på The New Yorker, teaterproducenter och Manhattan-version av Nils Petter Sundgren.
Och över alltihop vakar Elaine själv.
Hon har blivit gammal, går illa och är så tjock att man hela tiden befarar att hon ska krossa nån av de små pinnstolarna hon flyttar runt mellan.
Men hon är alltid där och ser till att vi har det bra.
Ibland, när jag suttit länge vid mitt bord under fotot av JFK på Yankee Stadium, ser hon till att jag får en liten tår av nåt gott till kaffet.
Livet är bra, sa jag det?