O boy, Skansen – vilken rötmånad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Peps & Peps räddade allsången från totalfiasko
Oh boy, så trist, taffligt och tråkigt. Det var rötmånad på Skansen i går.
Skämten var skämda, artisterna bäst-före och allsången smittad av en tondöv bakterie.
Men tack för en lysande Peps & ”Peps”-final - och en fin sommar, Lundin.
Det var en klassisk avslutning när den skånska reggae– och blues–legendaren Peps Persson och Sveriges störste komiker Robert ”Peps” Gustafsson gjorde Peps gravt gungande gamla raggarreggae ”Oh boy!”
Men var hade Gustafsson gömt sig under hela programmet?
Vad gjorde Maria Lundqvist där i stället? En duktig skådis, men med ett babbligt, oskarpt material som inte borde satts upp ens på en ABF–sommarteater på Hisingen. Och som inte tog slut förrän kaffet var septemberkallt.
Magnus & Brasses comeback var direkt novemberdeprimerande. Två legendariska, komiska varumärken från 80–talet kom tillbaka som illa klädda pilsnergubbar med trött gubbhumor från ”Söderkåkars” 30–tal.
En aning fräschare slå–i–dörrar–fars på Chinateatern, hoppas vi som har mer än 10 år kvar till ålderdomshemmet av dessa gamla idoler.
Inte ens den normalt storartade Louise Hoffsten lyckades lyfta allsången med sin trist skickliga, i sammanhanget för hårda, gitarrblues.
Desto finare var hennes östgötska ”Regnet det bara öser ner” med uppspärrade paraplyer. Men den enda i publiken
– inklusive den som vanligt svagröstade Anders Lundin – som sjöng fint var en tioårig grabb.
Därpå kom ett panikartat potpurri av 23 låtar i häftet som ännu inte blivit sjungna. Vem hann sjunga med? Den snabbrabblande rapparen Eminem, det är vem. Och han var inte där.
Det var rötmånads–allsång. Ett hopkok av överblivna rester från Sveriges B–lagsartister och allt skulle klämmas in i en och samma gryta innan resterna blev förstörda.
Men. Den goda, väldigt, väldigt trevliga, stämningen fanns förstås där, som vanligt.
”Allsång på Skansen” är ett briljant trivselkoncept som förmodligen håller för evigt även om hipphetsfaktorn lär komma och gå, ungefär som hos Melodifestivalen eller ”Seinfeld”–repriser.
Lundin har sina brister – främst när han ska sjunga och när han ska prata och när han ska vara rolig – men fungerar som lätt ironisk, lätt sarkastisk, lätt lam lekledare när gästartisterna är starka.
Han är ingen Lasse Berghagen som kunde hålla ett helt program under sina breda axlar genom skir karisma. Men Lundin duger. Ett år till.
Att gårdagens program var nära ett fiasko – även ljudet var sämre än vanligt – hindrar inte att det här var ännu en finfin säsong.
”Allsång på Skansen” är urtrevligt. Det är vackert. Det är mysigt. Det är Sverige om sommaren. Det är salt och sött.
Jag säger som herr Lundin själv:
– Tack alla underbara människor för den här sommaren.