Det finns bara en värdig förlorare

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen slår fast vem som är inne och ute i nöjesvärlden - VARJE LÖRDAG

Kärlek - äsch. Melodifestivalen - zzzz. "Rampfeber" - glöm det.

Det enda jag verkligen, verkligen bryr mig om är vem som ska spela Cliff Barnes när "Dallas" blir film.

Jag hade varit på Southfork Ranch några år tidigare när vi körde förbi Dallas.

Bjurman ville besöka Southfork, jag ville hinna till Amarillo före solnedgången.

- Äsch, vi kommer tillbaka, sa jag, spärrade Buickens farthållare på 95 miles i timmen och manövrerade oss längs sexfiliga motorvägar mot Abilene.

- Jahapp, sa Per Bjurman purket.

Texas är en oslagbart stor plats och Dallas är inte nödvändigtvis en stad dit man återvänder men ett par år senare rattade vi en anständig Chevrolet genom Arkansas och Arkansas, gosse, Arkansas är inte sexigt, så vi tog sikte på Plano och därmed fick Bjurman se sina barndomsdrömmars Mardi Gras till sist.

- Tammefan. Du hade rätt. Vi kom tillbaka, sa Bjurre och vi rullade in under den klassiska bågen med de skimrande orden "Southfork Ranch".

Legendarisk tv-mark där Sue Ellen darrade på läppen och smekte sitt drinkglas medan J.R. förnedrade henne med varenda slampa i Texas.

På riktigt är ranchen mycket mindre än på tv.

Bjurre var besviken.

Lika besviken är jag rädd för att bli nu när Variety säger att filmversionen av "Dallas" äntligen ska bli av. För vem ska spela Cliff Barnes?

Cliff Barnes.

Jag älskar förlorare, alkoholister och tragiker mer än jag hatar livet självt och ingen, någonsin, har varit en vackrare förlorare än Cliff Barnes.

Ville han ens vinna?

Jag tror inte det.

Han var rädd för att vinna.

Cliff är alla förlorares konung och jag kan egentligen bara se att en enda skådespelare är värdig att ta över efter Ken Kercheval och ni vet vem det är.

Just det. Philip Seymour Hoffman. Bara den störste är god nog.

Med Hoffman som Cliff Barnes skulle jag längta svårt till filmen "Dallas".

Tills vidare längtar jag bara till Dallas. Och man kommer alltid tillbaka till Dallas. Eller hur, Per?

VECKANS

Fredrik Virtanen