Alexandra Rapaport om sorgen efter brorsdottern

Jan-Olov Andersson

”Jag älskade hennes något fruktansvärt mycket”

Alexandra Rapaport, 44, har tillbringat tjugo år i rampljuset.

Nöjesbladet träffade henne för ett samtal om det, om nya säsongen av ”Gåsmamman” och om familjens tragedi i somras, när brorsdottern Matilda omkom i en lavinolycka i Chile.

– Jag älskade henne något fruktansvärt mycket. Det är så overkligt, ibland vill jag lura mig själv att hon bara är hemma i Engelberg i Schweiz, säger Alexandra.

Vi träffas ju egentligen för att prata om ”Gåsmamman”. Succé först på streamingtjänsten C More, sedan i Kanal 5. Nu har andra säsongen premiär på torsdag 24 november på C More. Som huvudrollsinnehaverska, men också medproducent, är thrillerserien något som Alexandra Rapaport brinner för mer än det mesta hon har gjort.

– Jag hatar ju verkligen sport, men när serien både fått beröm och många tittare… det måste vara samma känsla som när man gör mål, när alla kramar om varandra. Jag är så förälskad i det här projektet.

När serien är tillbaka, har Alexandras rollfigur Sonja Ek och de tre barnen återvänt efter ett års exil i Australien. De lever under skyddad identitet i Uppsala. Men snart dras de åter in i familjens kriminella affärer…

– Det finns mer att berätta, vi har hittat ett nytt spår, jag tycker vi har hittat en unik ton som inte finns i andra serier. Därmed inte sagt att andra saker är sämre, jag tycker bara vi har ett eget slags berättande.

Ser du några likheter mellan dig och Sonja Ek?

– Äh, man får bara komma in i ett Sonja-mood. Hon agerar innan hon tänker, har inte så bra konsekvenstänk, jag är mycket ängsligare. Nu tvingas hon snärja in sig i lögner. Det blir en del av hennes dna. Det blir spännande dynamik och väldigt spelbart med lögner i en familj.

Förlorade brorsdottern

Familjen är viktig i Alexandras liv.

Under sommaren drabbades familjen Rapaport av en stor tragedi.

Bara några månader efter att friåkaren Matilda Rapaport i april hade gift sig med slalomstjärnan Mattias Hargin, 31, omkom hon i Chile i samband med en filminspelning i juli. Hon drogs med och begravdes under en lavin. Hon blev bara 30 år.

Matilda var Alexandras brorsdotter.

Hon har inget emot att prata om det, men kan inte hålla tillbaka tårarna.

– Usch, förlåt, jag fattar inte, jag kan inte… vi ska lägga blommor på hennes grav i morgon.

– Jag tycker det är så overkligt, jag kan inte förstå det, jag vill inte tro på det, ibland lurar jag mig själv att hon bara är i Engelberg. Det är en skidort i Schweiz, hon utgick i sitt jobb därifrån.

– Vi var i Italien med familjen när jag fick ett sms att hon hade dragits med i lavinen och låg på sjukhus. Sedan var allting över på några dagar. Jag stod i kontakt med dem där hemma hela tiden, men mycket från de dagarna är bara svart, liksom.

– Matilda var ett av de äldsta syskonbarnen. En vuxen kvinna. Vi var väninnor. Jag älskade henne så fruktansvärt mycket.

Pratade ni någonsin om att hennes jobb kunde vara farligt?

– Jag sa bara att ”jag tittar inte på dina filmer”. Då skrattade hon bara. Hon är uppvuxen på skidor, hon har väl åkt sedan hon var ett år. Vi är en skidfamilj.

Så du åker också?

– Ja, men jag är ingen friluftsmänniska. Är hellre vid Medelhavet än i en skidbacke. Jag fryser alltid. Känn på min hand.

(Hon sträcker fram sin hand, som faktiskt är rätt kall…)

Om ”Tsatsiki”: ”Ett mästerverk”

När jag säger att det är tjugo år sedan Alexandra Rapaport gjorde entré i rampljuset, har hon inte alls tänkt på det.

Men vi gör i alla fall en tillbakablick på karriären.

Tv-serien ”Nudlar och 08:or” (1996), vad säger du om den i dag?

– Den som skulle slå världen med häpnad, gå i två kanaler samtidigt, våra liv skulle aldrig mer bli det samma, sa den amerikanska producenten. Men det blev ju inte bra. Producenten gick under jorden. Men det var en rolig plantskola. Med Helena af Sandeberg och (nu etablerade regissörerna) Mikael Marcimain och Simon Kaijser var regiassistenter.

Tv-serien ”OP:7” (1997) i Kanal 5:

– Det blev bra, det var min filmskola kan jag känna, vi jobbade tolvtimmarsdagar i månader. Min sjuksköterska hette Yolanda Hatzimitakos. När jag sedan spelade Tsatsikis morsa, slogs det fast att jag var grekinna (hennes föräldrar är och var från Polen). Några trodde jag var Alexandra Pascalidou. En tant jag mötte när jag powerwalkade tackade mig för ett radioprogram hon hade gjort. Jag kramade om henne och gick vidare.

”Tsatsiki, morsan och polisen” (1999):

– Oh, den håller fortfarande. Ett mästerverk. Fan, vad grym Ella (Lemhagen, regissören) är.

Tv-serien ”Herr von Hancken” 2000):

– Jag tyckte så himla mycket om Per Oscarsson (1927-2010). Han tyckte det var kul när jag sa att han påminde mig om min mormor. Samma skratt och minspel. Jag tror jag hade kärlekssorg när vi gjorde serien och han var så lyssnande då.

”Hem ljuva hem” (2001):

– Det är roligt att ”Stasse” (Anastasios Soulis) nu är med i ”Gåsmamman”. En gång provfilmade vi ihop när min rollfigur skulle ha en ung pojkvän, det kändes lite konstigt, när jag hade varit hans faster i ”Hem ljuva hem”, då var han väl 12-13 år…

Tv-serien ”Kronprinsessan” (2006):

– Det var ett stort förtroende, en fantastisk roll och ett möte med en underbar regissör. Nu är det ett och ett halvt år sedan hon gick bort.

(Alexandra och Katrine Windfeld, som bara blev 48 år, hon dog i cancer, blev både nära vänner och jobbade ihop på fortsättningen av tv-serien).

Tv-filmen ”Selma” (2008):

– Tuff men rolig inspelning, jag var nybliven mamma då. Och att spela Helena Bergströms älskarinna… vi har mycket energi ihop och ingen skrattar så smittande som Helena.

Sketcherna i ”Partaj” (2012):

– Mycket varierad kvalitet. Jag är bättre på situationskomik än att imitera. I allra första programmet gjorde jag Zlatan med lösnäsa. Alla höll på att skratta ihjäl sig när jag skulle kippa med bollen. Johan Petersson ”snodde” ju Zlatan från mig, men min Zlatan är väl knappast den mest ihågkomna (skratt).

”Jakten” (2012):

– Herregud, med amningstuttar, jag hade fått Blanca ett halvår tidigare. Thomas Vinterberg (regissören) är genialisk. Mads Mikkelsen höll samtidigt på med någon konstig film i Frankrike. Han kom till Danmark snorförkyld och vi skulle kyssas och då tänkte jag mest på min bebis och allt snor… ”Dagarna och dagar”, vi hade roligt och skämtade mycket om hans reklamfilm för Fritidsresor.

”Morden i ”Sandhamn” (från 2010):

– Det puttrar på, det är jävligt mysigt att komma tillbaka till samma konstellation människor och se vad och hur man kan utveckla Nora. Vi har bytt format till 90-minutersfilmer. Vi ska göra två till i vår.

– Nu är serien jättestor i Tyskland också. Det är lite som en låtsasvärld i Sandhamn och man känner sig lite utstirrad när man åker runt i Nora-håret mellan hemmet och inspelningsplatsen bland alla turister.

För bästa kollen på film, musik och tv - följ Nöjesbladet på Facebook