Danny: ”Det gjorde så jävla ont att leva”

Linn Elmervik

Var på botten och vände: ”Det är aldrig kul mitt i en storm”

Han var på botten och vände.

Nu har Danny Saucedo, 30, hittat sitt uttryck och blivit folklig med en hel ”Så mycket bättre”-publik.

För Nöjesbladet berättar han om ”Idol”-stämpeln, destruktiviteten och kraschen efter Melodifestivalen.

– Det gjorde så jävla ont att leva, säger han.

Han kom på sjunde plats i ”Idol 2006”.

Tio år senare har Danny Saucedo gått från engelska till svenska och hyllats av musikrecensenter för hitsingeln ”Det brinner i bröstet”. I vintras fick han en Grammis för Årets låt och tog klivet in i de musikaliska finrummen.

I kväll är det Dannys tur att stå i centrum i TV4:s succéprogram ”Så mycket bättre”. Nöjesbladet träffar honom i hans hemmakvarter på östra Södermalm i Stockholm.

På pressträffen för ”Så mycket bättre” sa du att du hoppades att tittarna skulle få lära känna den riktige Danny i ”Så mycket bättre”. Varför var det viktigt?

– Jag var medveten om att det fanns en bild av mig sedan Melodifestivalen som kanske inte riktigt överensstämde med den personen jag faktiskt är. Att jag skulle vara ganska dryg och självupptagen. Men jag känner att det här programmet verkligen har gjort mig gjort mig rättvisa. Det är det jag hoppades skulle hända och det är jag jättetacksam för. Man märker också vilket otroligt genomslag det har när folk kommer fram på Ica och nyper mig i kinden och säger att jag är gullig och duktig.

Omyndigförklarats i mitt skapande

I ditt avsnitt säger du att du  omyndigförklarades musikaliskt efter Idol. Hur menar du då?

– Det gör man ju. Jag kanske inte var beredd på det då, men jag förstod snabbt att det inte var helt superballt att vara med i ”Idol”, ”Melodifestivalen”, EMD eller ”Let’s dance”. Jag gick den vägen och det har funkat svinbra för mig, men jag har ju omyndigförklarats i mitt skapande.

Hur länge har ”Idol”-stämpeln hängt kvar?

– När jag fick en Grammis i januari hände någonting. Helt plötsligt var jag accepterad. Jag tycker det är lite falskt. Grammisen är mer ett kvitto för er på att jag duger. Jag vet att jag duger. Den där snubben för tio år sedan visste det också, men det var ingen som trodde på honom. Det har inte hänt så mycket kvalitetsmässigt på tio år. Jag har hela tiden vetat vad jag kan.

Skulle du vilja bli mer kreddig?

– Nej, och det kommer jag nog aldrig kunna bli. Det går inte att bli kreddig som Daniel Adams-Ray, Veronica Maggio och Håkan Hellström. Jag kan inte ens försöka bli Kent-häftig. Jag gillar att vara folklig, jag tycker om den stora breda massan.

Vad har ”Så mycket bättre” betytt för dig?

– Det har varit viktigt. På samma sätt som man bläddrar igenom ett gammalt fotoalbum får man en snabb återblick och ser hur många steg man har tagit och sin egen utveckling. Programmet blev en titt i backspeglen. Jag tror det är ganska viktigt att man gör det. Jag är skitnyfiken på självkännedom och varför jag är som jag är.

”Tog hårt på mig att inte vinna”

2011 tävlade Danny Saucedo i Melodifestivalen med ”In the club”, men fick se sig besegrad av storkonkurrenten Eric Saade.

Ett år senare var han tillbaka igen - fast besluten att kamma hem hela kalaset. Då snubblade han på mållinjen mot Loreen och blev tvåa. Igen.

I stundens hetta stormade han ut ur direktsändning och dissade Loreens chanser i Eurovision Song Contest. Resultatet? Stora rubriker i kvällstidningarna.

I ditt avsnitt av ”Så mycket bättre”kritiserar du hur medierna porträtterade dig när du förlorade mot Loreen. Vad känner du för kvällspressen?

– Jag älskar er.

Men på riktigt.

– Nej, det är inget som jag tycker om. Det är sensationsjournalistik och så mycket drama och då skrivs det mer skit än positiva saker. Det blir så tråkigt när man hamnar i den sitsen själv och blir syndabock. Och det blev ju jag. Dels självförvållat såklart, jag sa saker som förstorades, men jag tror på mig själv och om någon frågar mig om jag tycker att min låt är bättre säger jag ja. Annars skulle jag inte ha ställt upp.

Du var kanske lite ärligare än andra?

– Ja, eller så är alla andra hycklare. Fråga Kajsa Bergqvist hur hon mår när hon kommer tvåa. Sportisar får vara hur arga och rabiata som helst men inte artister. Vi lägger ner lika mycket mentalt och fysiskt jobb.

Bidrog medierapporteringen till att du ville flytta från Sverige?

– Jag kände att jag var för stor för det här landet. Jag kunde mycket mer. Jag fick inte sträcka på mina vingar och jag skulle inte bli nöjd om jag stannade här. Jag kände verkligen så och jag åkte iväg och fick det jag ville ha. Men när jag fick ett skivkontrakt med ett stort bolag i USA ville jag inte ha det längre. Det var nog mer en bekräftelse på att jag duger och att jag har vingar som bär.

Året efter du kom tvåa ledde du programmet och fick väldigt mycket kritik. Sedan kraschade du. Vad hände egentligen?

– Det tog väldigt hårt på mig att inte vinna och det satte igång en snöbollseffekt. Jag hamnade i en dålig spiral och allt gick åt helvete. Jag hade ett bra liv med mitt ex, ett kanonliv, men allt blev bara sämst. Det handlade om hur jag behandlade mig själv, mitt ex och det förhållandet.

På vilket sätt?

– Jag försummade mycket saker, var destruktiv och tog inte tag i det. Jag mådde inte bra, men i stället för att ta tag i det så jobbade jag. Det funkade inte. Jag gick in i väggen, men jag gjorde det som programledare i Melodifestivalen. Jag tänkte att nu har jag möjlighet att vända det här skeppet. Det jag inte visste var att jag skulle må så jävla dåligt under tiden. Det var en skittråkig stund, men jävligt nyttig.

Hur då?

– Någonstans fick jag lära känna mig själv. Det gjorde så jävla ont att leva och det var så skönt att leva och att känna mycket. Det är aldrig kul mitt i en storm men efteråt kan man se på saker med klarare ögon.

”Vill vara en förebild”

Du grät mellan tagningarna. Vad sa folk runt omkring dig?

– Det var mest sminktjejerna som förstod att nåt var jävligt fel, men de visste inte riktigt hur mycket de skulle fråga. Min stylist fattade hela tiden, hon har känt mig så länge och förstod varför jag mådde så dåligt.

Din destruktivitet tog sig uttryck i för mycket jobb, men du hade ju kunnat ta till något ännu värre. Man kan ju gå åt andra håll?

– Jag körde nog på åt alla håll tror jag.

Med annat också?

– Kanske det.

Många hade kanske valt lämna offentligheten efter en så jobbig period. Men du ville fortsätta?

– Jag kan inte så mycket annat än musik och jag gillar att stå på scen. Nu handlar det mest om att jag vill nå ut och beröra. Jag känner att jag har ett ansvar att påverka en yngre generation, och jag tycker att alla artister har det. Jag vill vara en förebild för unga killar att vara en bra pojkvän, tänka sunt kring alltifrån hälsa till mental hälsa, hur man ska leva och behandla folk.

Representera ett nytt manligt ideal?

– Ja, så känner jag.

Vill du utnyttja din makt på andra plan? Politiskt till exempel?

– Inte politiskt. Men jag har ju jävligt starka åsikter när det kommer till skola. Jag har ganska lite till övers för skolan som den ser ut nu. Jag tycker inte den funkar alls. Det barnen får är det som kommer göra avtryck på framtiden. Vi får de politiker och människor som vi förtjänar och just nu kanske vi förtjänar det som håller på att hända. Men jag ska inte in där, det är inte mitt bord.

Har högern eller vänstern lyckats bäst med skolan?

– Fråga inte.