Rihanna + West + en liten tesked McCartney = succé
Rihanna.
Och Kanye West.
Och Paul McCartney.
Det ska inte fungera.
Det låter knäppt.
Erfarenheten säger dessutom att ju fler stora stjärnor i samma båt, desto sämre årklyka.
Lät det obegripligt? Försöker igen: Om man ska göra omelett måste man knäcka några ägg.
I fallet ”supergrupper” betyder det ofta att musiken steks sönder. För många stora egon och varumärken får inte plats i samma studio.
Därför är Rihannas nya singel ”Fourfiveseconds”, som enligt gällande tidsanda släpptes utan större förvarning från landet ingenstans, ett välkommet trendbrott.
Det är en enkel och fenomenal låt, mycket tack vare att ingen eller inget ställer sig i vägen för Rihannas röst.
Kanye West håller en klädsamt låg profil som duettpartner och Paul McCartney spelar gitarr och sjunger en liten tesked stämsång och skulle, om hans namn inte basunerades ut, antagligen inte märkas alls i hörlurarna.
”Fourfiveseconds” är lika mycket r’n’b som classic rock med truckkepa. Om det visar sig vara Rihannas nya sound på det kommande albumet är det en av de största popklyschorna i världen. En storstjärna skalar av sitt sound till akustisk gitarr för att, antagligen, bli tagen på större allvar hos den suspekta delen av publiken som fortfarande fnyser misstänksamt åt, säg, förprogrammerade beats.
Nej, somna inte.
Poängen är att Rihanna ofta låter ännu bättre utan spektakulära och moderiktiga produktioner. Rösten är hennes unika och stilbildande superkraft. Fråga Zara Larsson var hon hade varit någonstans i dag utan den.
I ”Fourfiveseconds” finns framför allt ett parti där Rihanna flyger lika högt som hon gjorde i den lika avskalade balladen ”Stay”.
I sticket tystnar allt utom en orgel. Rihannas stämband svävar fritt på ett moln av soul. Rysningarna får visarna på armbandsklockan att dansa lambada.
Och vilken annan artist än Rihanna skulle kunna få Paul McCartney och Kanye West att ställa upp i bakgrunden?
Om popvärlden vore sig lik skulle den sluta snurra av nyheten att ”Macca”, ”RiRi” och ”Yeezus” spelar och sjunger på samma singel. Det är nog bara Eminem som kan slå sig in i den trion.
Men inget stannar upp längre. Precis som Madonnas senaste ep känns det som ”Fourfiveseconds” knappt hinner registreras på radarn innan den sväljs av samtidens växande informations-tsunami. Det blir kanske annorlunda när trion uppträder tillsammans på amerikanska Grammygalan 8 februari.
Men en sak förändras inte. Rihannas singel visar åtminstone att det mesta blir lite intressantare när Paul McCartney är i närheten.
Det visste John Lennon redan på 1960-talet.
Markus topp 3
1 Baymax (funkig vit dude)
Den store marängblobben kan vara den mest älskvärde hjälten sedan snögubben Olaf presenterade sin morotsnäsa för världen i magiska ”Frost”.
2 Super Bowl (rockfenomen)
Enda gången på hela året där reklamfilmerna brukar vara så bra och spektakulära att de är värda att se tre gånger. Finns en anledning att de numer släpps på förhand. Matchen? Äsch, den kan man titta på med ljudet avslaget.
3 Gnällig rockblogg (rockfenomen)
Det är alltid kul att hen håller på.
Larssons popskala
”Frost”
Förtrollande saga som tillhör det finaste publiken fått se på 2000-talet. Och det största miraklet i det här sammanhanget är kanske att musiken nästan – nästan! – är uthärdlig.
”Järnjätten”
Storverket, baserat på en saga av Roald Dahl, borde
ha fått samma status och popularitet som Pixar.
”Wall-E”
Inledningen, där den övergivna skrotroboten rullar på i sin ensamma vardag, säger lika mycket om att fastna i tillvaron, klass, rost och drömmen om något bättre som 100 låtar av Bruce Springsteen.
”Bilar 2”
Skämtet att välta kor, i form av traktorer, fungerade bara en gång. Animerade bilar kan dessutom aldrig ha samma charm som animerade djur.
”Shrek 3”
Animerad gallimattias. Och det som började så bra.
”Taran och den magiska kitteln”
Vem minns Taran i dag? Inte många. Att Disney väntade i tretton år innan de ens låtsades om filmen och släppte den på video säger en del om megafloppen.