Diagnos: de går in på min tv-lista
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Läkarserier är utslitna av en anledning. Det är den bästa miljön att placera både drama och komedi.
Och det är skönt för en hypokondriker när det, som i Green wing, saknas patienter.
Sexualfrustrerade britter – vad är dealen med deras majestätiska kåtma? – har aldrig skildrats mer upphöjt humorrealistiskt än i ”Green wing”, som började på Kanal?5 i går kväll.
Den slår sig faktiskt in på min löjliga topp-5-läkarserielista, som jag alltid bär med mig på en lapp i plånboken, som ser ut så här:
1. ”House”. 2) ”Grey’s anatomy”. 3) ”Scrubs”. 4) ”Green wing”. 5) ”Cityakuten” (hej då ”Nip/Tuck!”).
Till skillnad från alla läkarserier genom tiderna är ”Green wing” helt renons på patienter, vilket kan tyckas bisarrt, men just det är symptomatiskt för den Beckhamskruvade absurdismen i serien (vars säsong ett och två finns på dvd).
Konceptet läkarserie är en lika smart uppfinning som pizzan var i Neapel på 1700- talet. Det går att lägga på vad som helst: så länge det finns en stilig skärgårdsdoktor på toppen smakar det gott.
Sex i skrubben
Tydligen förekommer det mycket sex i städskrubbarna på sjukhus även i verkligheten. Det låter rimligt, för på sjukhus är ju alltid personalen så oerhört snäll och omhändertagande som bara någon som just fått ett duktigt nyp av McDreamy kan vara.
Problemet med läkarserier är givetvis att alla tror sig kunna ställa sin egen diagnos.
Jag inser att det är lika smart som att lyssna på stilråd från någon som tatuerat halsen, men läkarserier är en hypokondrikers värsta mardröm.
Hypokond-risk
Det finns ju så oerhört mycket spännande sjukdomar, betydligt sexigare än virusinfektioner.
Min läkare suckade ljudligt när jag föreslog att jag hade syfilis – eller lupus.
Därför är det skönt med ”Green wing”. Inga patienter – inga sjukdomar. Bara humor. Jag hade inte klarat den mentala pressen av ännu ett ”House”.