Reuter stjäl hela showen

Jan-Olov Andersson

Är bäst i roliga ”Hjälten från Kalmarsund”

Det nästan dammar om replikerna i sig.

Men sannerligen inte på sättet som de framförs, av en superproffsig ensemble med Suzanne Reuter som största utropstecknet.

Rutinerade författar­paret Franz Arnold/Ernst Bach spottade ur sig farser för sådär hundra år sedan och ”Hjälten från Öresund” har i modern tid under olika namn spelats i Helsingborg, på Fjäderholmarna i Stockholm och hos Stefan & Krister i Falkenberg. Nu har regissören och Robert Gustafsson flyttat handlingen till Kalmar 1932.

Ilsken och svartsjuk

En fin disponent (Per Eggers) ska gifta sig. Hans husa (Suzanne Reuter) sedan många år är svartsjuk och ilsken. Hans bästa vän, en bokhandlare (Robert Gustafsson), är så tankspridd att allas lögner och hemligheter så småningom leder till missförstånd och förvecklingar.

Folklustspel är som de är. Det ska liksom handla om överspel, knasiga peruker, överdrivna dialekter, lokala skämt och gammaldags könsroller. Det tillhör genren. Ingen förväntar sig att jämställdheten ska fira nya triumfer på landets friluftsteatrar.

Här finns några utdragna sex- och bögskämt som normalt skulle vara snudd på outhärdligt förutsäg­bara och fördomsfulla, om de inte framfördes med så gott humör, med sådan ­komisk tajming, ibland med lite ironi.

Många att skratta åt

Alla i ensemblen är bra, Gustafsson och Eggers har briljant samspel, men allra bäst är Suzanne Reuter

– Jag är inte arg, jag är förbannad, är första repliken. Den sätter tonen.

Många av farsens personer tål att skrattas åt. Hennes husa – envis, svartsjuk, snygg, listig och kåt, en ovanlig egenskap hos sådana rollfigurer – hejar man lite på också.