Sverige ett land för gamla män

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE MÅNDAG

MANHATTAN–SÖDERMALM. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit den här komma-hem-från-New York-krönikan, kanske bara fyra gånger, kanske inte ens det, kanske mer, men den känns lika nödvändig varje gång.

Och varje gång är den, trots allas vårt självhat, till Stockholms fördel.

Det börjar illa.

Det börjar verkligt illa.

Jetlagad och eländig orkar man ju inte tjafsa så taxichauffören från Arlanda får ha på en av dessa radiokanaler för illiterata. Så jag lyssnar till Gert Fylking som för folkets talan och är personligt lättkränkt som vanligt.

Den trista känslan blir inte mindre av att han dammar hem minst 120 000 kronor i månaden för sin enfaldiga svada. Vet hans lyssnare om det?

Nå.

Sedan lättar det.

Det lättar tydligt, men Gert Fylking-stanken osar kvar i Södermanlands förtjusande förhögsommarvind när jag läser tillbaka i SvD, Bladet, DN och DI allt det jag missat under tre veckor.

För att travestera bröderna Coens kritikersuccéfilm: Sverige är A COUNTRY FOR OLD MEN.

Bra män, till skillnad från mediaapor som Fylking, men ändå skadat många män jämfört med USA, där man alltid letar efter vackra värdiga nykomlingar.

Här: Jan Guillou sågar prinsessan Madeleine. Ulf Lundell släpper en ny, vanvettigt kort, roman. Leif GW Persson också. Lars Noréns Xanor-bedövade dagbok är fortfarande het som en Eniro-aktie. Och på SVT vinklas Stieg Larssons dödsbo i en dokumentär så till den milda grad att ”den goda” sidan får klä upp sig medan ”den onda” sidan får behålla sin bondklädsel.

Däremellan finns ingenting av populär storhet.

Antingen är det gamla män eller leksaksartister som ”Idol”-Amanda.

Jenssen har, läser jag, drabbats av svår nybörjarhybrisintegritet och ställer som krav för att medverka i TV 4 att intervjun inte får handla om ”Idol”.

”Nu vill jag vara ’Amanda Jenssen’ och associeras med min musik i stället för ”Idol”. Nya tider”, säger hon i ett chat.

Det är som att se ett tåg utan förare på väg mot en ravin.

Det träliga för Amanda-artister är inte deras ungdoms vanföreställningar, utan skivindustrins proffsigt cyniska ja-sägar-män som låter dem hållas i stället för att hjälpa. Skivbolagsmännen letar ju redan efter nästa apelsin att krama ur. Det är deras jobb, men det märker inte ”Idol”-artisten förrän om ett år.

Sverige är verkligen ETT LAND FÖR GAMLA MÄN och unga produkter. Däremellan?

Tja, Tilde de Paula ”svårt knäckt”, läser jag.

Så alltså.

Det är svårt att komma hem, men underbart. Det är alltid mixed emotions, som Rolling Stones uttryckte saken. Men jag gillar hemma, alltid. Jag bodde på Manhattan i nästan tre år och har varit där ytterligare något år. Men jag älskar Sverige mer. Jag älskar Motala. Jag älskar Stockholm.

Jag älskar de blandade känslorna som Sverige är. Manhattan är för enkelt att älska. Sverige är svårt och underbart.