Flickhjärtan sätts i brand – för smårufsig brödratrio
NEW YORK. Pojkbandshysteri råder i USA igen.
Och jag förstår precis varför.
Jonas Brothers är en alldeles utmärkt liten poptrio.
Jo, de amerikanska tonårsflickornas tårar rinner igen – i de stridaste strömmar som setts sedan Backstreet Boys och N’ Sync red in i skymningen.
Den här gången är det Jonas Brothers, en näpet smårufsig brödratrio kultiverad av Disney-koncernen(!), som satt hjärtan i brand – eller snarare eldstorm – i flickrum över hela det jättelika landet.
I vanlig ordning stönar äldre lyssnarskaror i vämjelse. Nya albumet, ”Little bit longer”, hyllades visserligen helt överraskande i Rolling Stone, men de flesta som fyllt sexton och vill tro att de utvecklat en mer sofistikerad smak är givetvis övertygade om att sånt småtjejerna skriker åt måste vara smörig smörja.
De har dock fel.
Den här gången också.
Jonas Brothers är en ytterligt sympatisk liten trio som i sina bästa stunder charmar stövlarna av farbror Biffen med snärtig, fjädrande, tonårstuff och lika välkomponerad som stilfullt arrangerad powerpop. De straffar kanske inte Cheap Trick, men det är faktiskt i de sfärerna de rör sig mellan varven. Finare beröm än så går det knappast att få.
Jag skulle till och med vilja gå och skriva om gossarna när de spelar i Camden ute i New Jersey om några veckor, men vi får se.
Första gången jag såg Backstreet Boys, i Köpenhamn, fick jag en nalle kastad i knoppen.
Risken för liknande incidenter på Jonas Brothers-shower är uppenbar och man ska väl i möjligaste mån undvika att utsätta sig för arbetsskador ...
Peter Axman, legendarisk hälsingeversion av Hunter S Thompson, avlägger just nu sitt livs första USA-besök – och gör inte helt oväntat braksuccé i sensommarfukten på Manhattan.
Till och med Elaine Kaufman, vanligtvis lika misstänksam mot nya ansikten som djävulen är mot Jehovas vittnen, skrockar rätt förtjust.
Det ser ut som att Yankees missar slutspelet för första gången sedan 1993.
Det är ingenting mindre än skandal.
Golvet?
Jo, dom ska fixa det i morgon.
Kanske ...
I över tio år har kritiker falskeligen vittnat om att Woody Allen är ”tillbaka”, men ... ja, jag förväntar ju mig inte att ni ska tro mig, men nya ”Vicky Cristina Barcelona” ÄR verkligen hans bästa sedan ”Deconstructing Harry”.
Hälsade på Furio från ”Sopranos” på Elaine’s förra söndagen.
Sånt kan man inte låta bli ett berätta.