Nu vill jag öppna en abortklinik i Alabama
MINNEAPOLIS. I dag känner jag en oemotståndlig lust att gifta mig med en illegalt invandrad man och öppna en abortklinik i Alabama.
Det kan bli så när man umgås för länge med amerikanska republikaner av den sort som tycker att rätten att få äga ett par tanks är den mest angelägna frågan i universum.
Jag tror inte på nånting längre och har inga tvärsäkra åsikter om nåt annat än att tvärsäkra åsikter är av ondo.
Samtidigt är jag väldigt förtjust i det här landet; älskar andan och attityder och det jag i alla fall i ljusa stunder uppfattar som en enorm spänst i det allmänna meningsutbytet.
Den kombinationen av drag ska, inbillar jag mig, utgöra räddningen mot alltför högt blodtryck i möten med påträngande extremism under de båda partikonventen.
Men inte alls.
I Denver lyckades självgoda
Rage Against The Machine-
aktivister från Venice Beach väcka önskan att köra stadsjeep, bära minkpäls och privatisera apoteket.
Och här i Minneapolis vill jag bli abortkliniksföreståndare med make som vadade över Rio Grande härom året.
Jodå, jag träffar helt normala republikaner också. Trevliga, roliga, anständiga män och kvinnor som kan prata om annat än att Michelle Obama förmodligen är fostrad av vargar.
Men det kryllar dessvärre av en rakt motsatt sort i min hotellbar också.
En Texas-cowboy med axlar bredare än en sexfilig sträcka av Interstate 10, händer större än pizzakartonger och blick mörkare än Punk Andersons i ”Dallas” håller en lång utläggning om att ingen jävel har nånting att göra med om han vill köpa sig ett par tungt bestyckade tanks och parkera dem på gatan i förorten utanför Amarillo.
En mager, väderbiten typ från södra New Jersey förklarar, med saliven sprutande om sina smala läppar, att bara stalinister kan tycka att det är rimligt att homosexuella ska ha samma slags rättigheter som ”normala” människor.
Och så är det några hånfulla stötar från Alabama som kväll efter kväll maler om att abort är mord och om jag bara låter mig frälsas av Jesus the saviour kommer jag att förstå det. Samtidigt kommer jag förstås inse det rent tyranniska med skattesatser högre än tre procent.
Jag står inte ut längre.
Nu åker jag ner till gränsen och försöker hitta en lämplig läckerbit.
* * *
Något helt annat, verkligen:
I morgon börjar nya säsongen av ”Entourage” äntligen sändas. Jag hoppas innerligt att det här är året när Drama får uppleva sweet Victory.