Stangertz var en av de största
Han var min första skådespelaridol vid sidan av James Bond. Så cool. Så full i sjutton. Med ett lurigt leende och samtidigt en varm blick. Han gjorde ett oförglömligt intryck med sina första stora tv- och filmroller. Och man tyckte om honom till och med när han senare spelade en stundtals odräglig förlorartyp i Richard Hoberts filmserie baserad på De sju dödssynderna.
Göran Stangertz var en av sin generations största skådespelare.
Det kan tyckas lite sjukt att jämföra Göran Stangertz med James Bond. Agent 007 finns ju inte på riktigt. Han var ett påhitt av författaren Ian Fleming (1908-1964) och när man sedan började filmatisera hans böcker blev denne hemliga agent så småningom alla tiders populäraste filmhjälte. I år är det 50-årsjubileum sedan första filmen och folk vallfärdar nu för att se nya ”Skyfall”, med Daniel Craig i huvudrollen.
Så cool, så smart, så sexig, så kvick i repliken.
Ungefär som Göran Stangertz i sina första stora roller framför kameran.
Han var, precis som James Bond, killen som tjejerna ville ha och som killarna ville vara som.
Förmodligen var det Lasse Hallströms allra första film, gjord för SVT, som främst gav Göran Stangertz den där stämpeln.
Redan filmtiteln ”Ska vi gå hem till dig…eller hem till mig… eller var och en till sitt?” (1973) väckte viss uppståndelse och säger ganska exakt vad filmen handlar om. Unga män som raggar unga kvinnor i Stockholms nattliv. Stangerts spelade en av dem. Den coolaste av dem, Gunnar.
För en 18-årig bonnläpp från Linköping var filmen nästan som en lockande dokumentär från storstadslivet. Var det så häftigt att bo och leva där? Har man så kul om man är som Göran Stangertz? Han var ju nästan lika tuff som James Bond, även om han inte hade pistol eller hade rätt att döda någon.
Stangertz följde upp med roller som hade vissa likheter i tre Janne Halldoff-filmer på raken, ”Det sista äventyret” (1974), för vilken han Guldbagge-belönades, ”Polare” (1976) och ”Jack” (1976), den sistnämnda efter Ulf Lundells genombrottsroman.
Med sitt långa hår och sin lite uppkäftiga utstrålning, var Göran Stangertz så nära en popstjärna som en skådespelare kunde vara.
Han spelade roller som man då, som 20+-någonting, mest bara tyckte var fräna, men som när man i mer vuxen ålder har sett om, ser som betydligt mer mångbottnade. Stangertz gav dem helt enkelt djup, med sin närvarokänsla och sårbarhet.
Och tyngre och allvarligare uppdrag väntade. Ingmar Bergman-filmen ”Ansikte mot ansikte”, Jan Troell-filmen ”Ingenjör Andrées luftfärd” och i SVT:s påkostade August Strindberg-biografi med Thommy Berggren i huvudrollen, axlade Stangertz rollen som konstnären Carl Larsson (1853-1919).
Parallellt med allt filmande, var Göran Stangertz också flitig på teaterscenen, på stadsteatrarna i Göteborg och Malmö, både som skådespelare och regissör.
Han satte bland annat upp en mycket framgångsrik teaterversion av ”Gökboet”. Friskt vågat, då filmen med Jack Nicholson i huvudrollen hade varit en gigantisk succé på bio, där den gick i över tio år på Stockholms biografer.
Åren 2001-2009 var han konstnärlig ledare för Helsingborgs Stadsteater, där han också både regisserade och stod på scenen med jämna mellanrum. Under de åren blev den skånska teatern en riksangelägenhet. När en sverigedemokrat välkomnades att närvara i teaterns styrelse, avgick han i protest från chefsposten. Han tyckte
det stred mot det konstnärliga uppdraget. Fast han fullföljde sitt kontrakt som skådespelare, han spelade då i en hyllad uppsättning av ”Tills döden skiljer oss åt” mot hustrun Kajsa Ernst.
1993 var det premiär på vad som skulle komma att bli Göran Stangertz kanske allra mest kända roll, som den avdankade rockartisten Mick, eller Mikael som han egentligen hette, i Richard Hoberts film
”Glädjekällan”. Totalt gjorde Hobert sju filmer på temat De sju dödssynderna, i sex av dem stod Stangertz lite tilltufsade rollfigur i centrum.
Mikael tog ofta ett steg åt fel håll i livet, men man tyckte om honom ändå. Stangertz lätt vemodiga gestaltning gjorde denna loser väldigt mänsklig.
För en av de filmerna, ”Spring för livet” (1997), vann Stangertz sin andra Guldbagge som bästa skådespelare.
Vad var då hans styrka som skådespelare, förutom hans naturliga auktoritet?
Kanske att han alltid förmådde ladda rollerna med något extra, något oväntat, något man aldrig hade sett förut.
Och så var det något med hans uppsyn. Under den varma blicken fanns oftast ett på en gång både kaxigt och pillemariskt leende. Både i de roller han gjorde och i verkliga livet.
Att intervjua Göran Stangertz var alltid lite av en resa. Han bangade aldrig för att prata om sina egna tillkortakommanden; skilsmässorna och alkoholmissbruket. Men han kunde lika gärna också ha långa utläggningar om saker och ting i samhället. Sådant som inte hade ett dugg att göra med att sälja hans senaste film.
Det blev alltid minnesvärda möten. Inte ens när han skulle göra pr, sådant som många skådespelare har en väldigt kluven inställning till, gjorde han det på rutin.
Det låg inte för Göran Stangertz att göra någonting halvhjärtat. Så blev han också en av sina generations bästa skådespelare.