Hänsynslös Betnér obehagligt skicklig
Verkar ointresserad av om folk gillar honom
Magnus Betnér släntrar fram.
Han möts inte av kvällens största jubel.
Det känns som om publiken håller andan.
Betnér är sist ut.
Det är kanske inte det bästa setet han gjort i sitt liv.
Men det spelar ingen roll. Ytterst få skulle kunna gå upp efteråt utan att stinka omklädningsrum.
Magnus Betnér avslutade när RAW firade 500 föreställningar på Göta Lejon i Stockholm i måndags. Ja, det har sjukt nog hunnit bli 500 stycken sedan Mårten Andersson startade komediklubben 2004.
Tanken var att skapa en scen där svenska och utländska komiker kunde samlas och uppträda. Det skulle bli en plattform för råare, modernare och mer utmanande humor.
Många hånlog säkert när Andersson presenterade idén. Och många hånler nog fortfarande. Finns det någon popgenre i Sverige som har lägre status än ståuppkomik? Fotbollsnobbarnas betyg på de värsta träbenen i Allsvenskan är ingenting i jämförelse. Genom åren har ytterst få svenska namn förtjänat att ens vara nagelsvamp på de brittiska och amerikanska bjässarnas tår.
Men mycket tack vare RAW befinner sig svensk humor i dag på en helt annan nivå än ”Släng dig i brunnen”.
På jubileet uppträder tre komiker som även var med den första kvällen för nio år sedan: Thomas Järvheden, Özz Nûjen och Magnus Betnér. Plus den hemliga gästen Måns Möller.
Det är en manlig affär. Något som Mårten Andersson, i egenskap av konferencier, förklarar med att exempelvis Petra Mede och Nour El Refai är upptagna med andra åtaganden än ståupp just nu.
Thomas Järvheden har ett större lugn och bättre tajming än när jag sist såg honom för några år sedan. Özz Nûjen och Måns Möller kör en annan, explosivare stil. De pepprar publiken med skämt i ett tempo som skulle tappa körkortet på motorvägen.
Framför allt Möller imponerar. Han lyckas pladdra på i uppskruvad och omständig Eddie Izzard-hastighet, vara lite här och där och överallt hela tiden och ändå göra sig förstådd.
Men Nûjen och Möller är fortfarande väldigt traditionella eftersom de söker skratten med ett leende och till varje pris. Hur elaka skämten än är vet man att de levereras av två hyggliga snubbar.
Magnus Betnér, däremot. Han är ingen skrattslampa som satsar på igenkänning. Attityden påminner om black metal. Charm kan dra åt helvete. Han verkar, utåt sett, vara genuint ointresserad av om folk gillar honom.
Betnér håller sig till sina favoritämnen: politik, nyheter och mediekritik. Det bästa är när han gestaltar en järnrörsgalning och börjar vråla i versaler OM HUR JÄVLA SJUKT DET ÄR ATT ”PK-ELITEN” TVINGAR DISNEY ATT KLIPPA BORT RASISTISKA STEREOTYPER OCH ATT VI INTE FÅR SÄGA NEGERBOLL LÄNGRE. VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? VA?
Först skrattar man av förvåning. Sen av att skrikutbrottet inte tar slut.
Det märks att Betnérs artikulation och självförtroendet att vara hänsynslöst osympatisk mot allt och alla har härdat sina knogar på otaliga och betydligt tuffare scener utomlands. Obehagligt skickligt.
Men det är framför allt Mårten Anderssons kväll.
Hans kunnande, entusiasm och envishet har byggt RAW.
Med tanke på hur bra det är i dag ser jag fram emot show nummer 1000.