Det går inte beskriva hur lätt Saade vinner

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

LINKÖPING. Oj då.

Gissa vem som är populärast?

Du behöver inte vara Einstein för att veta svaret.

Det är så lätt att en påse chips kan gissa rätt.

Artisten som hade kunnat spela trollet Fjant i tecknade sagan ”Trolltyg i tomteskogen” vinner.

Det är svårt att beskriva hur överlägsen Eric Saade är i Linköping.

Spel mot ett mål? Det räcker inte. Matchen är över. Domaren har blåst i pipan, publiken har gått hem och spelarna har bytt om.

Den som rankar bidragen

efter att ha sett genrepets publikundersökningar kan bara dra följande slutsats:

Först kommer Eric Saade.

Sen kommer ingenting.

Och ingenting.

Och ingenting.

Och ingenting igen.

Sen blir det en salig konfettiröra.

Jag har inte sett en liknande dominans sen Carola sjöng ”Evighet” 2006 eller när The Ark drog ner byxorna på sina konkurrenter 2007.

I kväll förvandlas Eric Saade och numret ”Popular” till en gigantisk dammsugare. Alla röster i första omgången försvinner med ett zwoooosch.

Efter att Den Lille Divan är klar får resten dela på spridda smulor och dammråttor. Saade har, med benägens assistans av låtskrivaren Fredrik Kempe, skapat ett skickligt shownummer som tilltalar både treåringar och farmor.

Saades brakvinst är en förklaring till att kvalheatet blir jämnt. En annan är låtkvalitén som får deltävlingen i Göteborg att ställa sig i hörnet, dra nåt gammalt över sig och skämmas.

Det verkar som att Sara Lumholdt och Linda Sundblad och Sebastian slåss om samma, unga röster som gärna lyssnar på reklamradions skval och P3. Det är svårt att bedöma Shirley Clamp eftersom tv-tittarnas syn på tantschlager tycks förändras från vecka till vecka.

Sanna Nielsen var tydligen ”på”. Jenny Silver var ”av”. Och Clamp? Tja.

The Playtones är lika knepiga att placera rätt. Kommer deras fans att ringa?

Det har talats ganska tyst om rockabillygruppen från Kallinge under uppladdningen i Linköping.

Playtones har kostymerna och skorna och till viss mån även frisyrerna. Men de är också för mycket dansband för att kallas rockabilly.

De har lyssnat på Jerry Lee Lewis. De vet vem Link Wray är. De äger säkert flera samlingar med Gene Vincent och Johnny Burnette. Så varför vågar inte Playtones vara hårdare och smutsigare och mer tatuerade?

Men visst, i det här sammanhanget borde refrängen i ”The king” vara en killer.

Höjdpunkten i årets bästa deltävling behöver dock inte beskrivas närmare.

Hon uppträder tillsammans med nåt som skriker som vildvittror och heter Lena Philipsson.