Peace & Love har räddat Borlänge
BORLÄNGE. Nothing brings you down like your old home town, sjunger Steve Earle.
Så är han inte från Borlänge heller.
Hit kommer man numer och får en rungande kick – tack vare den underbara Peace & Love-festivalen.
Precis som Space Age Anders Ljung – som är den som, under en finfin spelning med Casablanca, påminner om Earles gamla sanning – har jag nickat instämmande åt de raderna många gånger.
Trångsynt, intolerant, småskuren, elak, ful, våldsam och insvept i bedövande tristess kunde staden Borlänge verkligen konsten att dra ner en hemvändare.
Men det var det då. Förr. Innan Peace & Love.
I dag flyger man hem över Atlanten och får se Bob Dylan sjunga en briljant ”Ballad of a thin man” för 30 000 extatiska (nåja...) på åkern intill Hagakyrkan.
Sen går Håkan på och ger oss en gryning så magisk att man nästan skulle vilja ...ja, kyssa honom.
Allt har förändrats.
Och det beror just på festivalen vi just fört i hamn igen. Det spelar ingen roll hur många gånger jag kommer hem och upplever det – jag blir fortfarande alldeles skakad över att det som händer under Peace & Love händer här. När jag gick och drog på de här gatorna var det fullständigt, komplett och totalt otänkbart. Dylan på Hagalund ...det hade varit lika realistiskt att drömma om Champions League-final med Brage på Domnarvsvallen, en räcka Michelin-krogar på Borganäsvägen och ett äktenskap med hon den brunhåriga i 9A på Maserskolan.
Men det är inte bara under själva festivaldagarna Jussi Björlings hemstad lever upp – även om just de är så osannolikt sprakande kul att man söndagen efter, när detta skrivs, får ren panikångest över den plötsliga tomheten. Efter tolv år med Peace & Love har Borlänge förändrats i grunden och för oss som bara kommer hit ibland är det uppenbart att stan även till vardags numer är roligare och vänligare och, för att korrigera Steve Earle, lyfter upp snarare än drar ner.
•••
Dylans spelning?
Tja, han bekräftade ju misstanken att man inte behöver vara inställsam bara för att man fyllt 70, men han var fin i sin hatt och gjorde en magisk ”Highway 61 revisited”.
•••
När man får äta sin första piggelin och dricka sin första sockerdricka inser man det riktiga i att åka hem till Sverige på semi-semester.
Det har jag alltså gjort och under juli finns jag på det här utrymmet på måndagar.