Det här är årets bästa film efter Spiderman 2
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-09-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK. Här är filmen som river fördämningarna och öppnar hjärtat så att du gråter och skrattar som om det vore på riktigt.
”The Garden State”, heter den.
Bäst i år – efter ”Spiderman 2”.
Andrew (Zach Braff) kommer hem från Hollywood till New Jersey, ”The Garden State”, för att gå på sin mammas begravning och försonas med sin halvstörda farsa.
Andrew träffar en gammal kompis som säger: ”Jag trodde att du tagit livet av dig.”
Andrew (supersöt, men rätt ful i profil) träffar Sam (Natalie Portman) och känner igen honom från en filmroll som efterbliven. ”Va? Du är inte efterbliven på riktigt?” Andrew: ”Nej.” Sam: ”Om det fanns en efterbliven-Oscar skulle du vinna!”
Det är början på en underbart söt liten indiekärlekshistoria i en romantiserad version av en håla som skulle kunna vara Norrköping, Kungsängen, Göteborg, Luleå, Helsingborg ? ja, alltså Sverige, eller vartsomhelst föreställer jag mig.
Efter ”Spiderman 2” är det årets bästa film.
Inte för att den är perfekt – som Spindelmannen, vilken kostade över 100 miljoner dollar att göra mot Garden States 2,5 miljoner dollar – utan just därför att den inte är det.
”Garden State” har skavanker och skit men ett hjärta som flammar och gnistrar och slår, precis som en människa.
Det är det riktiga livet. Folk tar ecstacy, ölar och bongar för att slå ihjä ledan. De hånglar, arbetar som dödgrävare och längtar, men bara lite; det är inte bråttom, framtiden finns där; det är bara det att något ska göras först, du vet. De lever sina liv, rätt bra, trots allt, i skuggan av glamouren i New York City. Som på riktigt – där ingen bör behöva vara mer än sig själv, som inte behöver vara på teve. De har sex och kärlek och skratt och kamratskap. De har liv, fina fläckiga liv.
Garden State är indiefilm utan att vara värdelöst introvert som indiefilm brukar vara. Den vill nå ut. Precis som soundtracket som innehåller en av årets mest magnifikt bitterljuva sånger: ”I just don’t think I’ll ever get over you” (bara titeln) med Colin Hay (han från Men at Work).
Dessutom Simon & Garfunkels ”The only living boy in New York”, Nike Drake, The Shins, Zero 7 – och Coldplay. Mainstreamindie, den sannaste musiken efter gubbrocken.
”Garden State” är lika bra som Coldplay. Hoppas att den blir lika stor. En film för en generation som jag och du tillhör.
Och visst förändras man? Det fanns en tid då jag bara ville se filmer som började med att en helikopter flofffloffflofffloffade in över Manhattan. Eller Hugh Grant. Men det ä r inte Hollywood man ska ty sig till när det blåser i själen. Trots allt och trots Spindelmannens bedårande actionromantik. Verklighetsflykt är inte nyttigt i längden.
Men en kyss i slutet ska det vara, alltid.
Veckans Paris Hilton:
– Det luktar bokstavligt talat kiss. Varför kan de inte göra någonting åt det?
Bara i New Yorks tunnelbana, barn, bara i New York.