– Jag pratar inte med Monty Python

Eric Idle om ’Spamalot’ och relationen till sitt gamla gäng

Nära trettio år efter att de gick i graven skrattar hela världen fortfarande åt Monty Python.

Men sinsemellan skrattar de inte – de pratar knappt med varandra.

– Jag säger åt folk som vill att vi ska återförenas att fuck off, ­säger Eric Idle, 67.

När ”Spamalot” gick upp i Malmö i går var det bara ännu en av en lång rad Monty Python-relaterade föreställningar som erövrar jordklotet.

Vad fick dig att skriva den?

– Det var den enklaste filmen att anpassa till scenen. Det är tacksamt ur ett komiskt perspektiv att driva med hjältar. Gud dyker upp på scenen, och han har ju ett bra sinne för humor.

En kärlekshistoria

– Det tog mig fem år och sjutton utkast. Det är inte bara att läsa upp replikerna från filmen, man måste göra om det helt och hållet. Vad ska hända med karaktärerna, hur ska det sluta, och så vidare. Så det är egentligen inte bara en Monty Python-kväll, det är mer av en fristående musikal. Det är kvinnor i den, vilket ”Python” aldrig hade. Och känslor, vilket ”Python” heller aldrig hade. Och en kärlekshistoria, vilket ”Python” verkligen aldrig hade (skratt).

”Kan fråga Beatles”

Vad tycker de andra medlemmarna från Monty Python om ”Spamalot”?

– Jag har ingen aning. Jag pratar inte med dem. Vi har inte jobbat ihop sen 1983. Jag skulle lika gärna kunna fråga The Beatles vad de tycker.

Men med tanke på att Monty Python fortfarande är så populära – John Cleese ska till exempel göra en ståuppturné i Sverige senare i höst?…

– Jag pratar aldrig om dem. John Cleese eller någon av dem. Om jag gör det kan de bli sårade, och det vill jag inte. Jag har känt de här människorna i 43 år.

Vad säger ni till folk som undrar varför ni inte återförenas och gör något nytt ihop?

– Vi säger åt dem att ”fuck off”. När någon säger något sådant be­tyder det egentligen ”varför kan vi inte vara unga igen? När Beatles fortfarande släppte skivor”. Det sista de vill se är några gamla män som stapplar omkring när de är över 70.

Jag vill inte göra dig upprörd, men är det verkligen så att ni inte har någon kontakt? Kommer ni inte överens?

– Nej nej, vi har en vettig relation. Jag gillar bara inte att prata om dem, eller vad de säger. För det är inte upp till mig. Det blir hörsägen, det skulle aldrig tillåtas i en domstol.

Det skulle vara tillåtet i den här tidningen.

– Well, skvaller och hörsägen är ju själva grunden för tidningar.

Jag pratade med Eddie Izzard i fjol?…

– Honom kommer jag överens med.

…?och han pratade mycket om att Monty Python var en influens. Jag vet att någon av er har sagt att han hade varit en logisk medlem i gruppen om han hade varit aktiv när ni höll på.

– Jag tror att han är för bra för oss, faktiskt. Det känner jag om Dan Aykroyd också. Det finns folk som klarar av att göra den typen av humor, den konstiga, vimsiga sorten.

Det är oklart hur pass frostig relationen mellan de kvarvarande Monty Python-medlemmarna verkligen är. Innan vi lägger på hinner Eric Idle berätta att de forna kollegorna faktiskt återförenades för en kväll i fjol.

Alla utom en, åtminstone.

Låtsades vara mamma

– Jag gjorde ”Not the Messiah – he’s a very naughty boy” på Royal Albert Hall i London. Det är ett oratorium (författat av Idle och John Du Prez, baserat på filmen ”Ett herrans liv” från 1979, reds anm). Michael Palin, Terry Jones och Terry Gilliam dök upp. Palin klädde ut sig i drag och låtsades vara Sarah Palins mamma. Det var kul.

Sen fnittrar Eric Idle förtjust.

– Jag tror att Michael är hennes mamma, när jag tänker efter.