Musikstaden som aldrig slog igenom

Puls på turné har kommit till Sundsvall, staden med en mängd musikaliska förutsättningar.

helskärm

I replokalen bland halvätna mackor, tomflaskor och en askkopp som ser ut som ett rekordförsök - hur många fimpar och utlagda prillor ryms innan allt svämmar över? - sitter Lars Bygdén i jeans, jeansjacka och halmhatt.

Han skrev sin första låt i åttan: "Teenage prostitutes". Han spelade live på skolavslutningen i nian och hängde ut kuken inför elever och lärare. Han är rock "n" roll.

I dag skriver han allt material och sjunger och spelar gitarr i $ 1000 Playboys.

Bandets andra album "Stay" släpps i slutet av september. Men redan här och nu strömmar låtarna ur högtalarna.

Det svänger hårt. Kanske så hårt att allt borde falla omkull. Men musik med rötterna i The Band, Little Feat, Dr John, Rolling Stones och Motown faller inte oavsett hur hårt stormvindarna blåser.

- Jag har lyssnat extremt mycket på The Band de senaste två åren. Då vill man ha det svänget utan att kopiera det rakt av, säger Lars.

Sundsvall har haft en levande popscen i tre decennier utan att en enda artist lyckats bygga en varaktig och kommersiellt sett slagkraftig karriär.

Det har funnits tomtebloss. Brända Barn på 1980-talet. Melodie MC på 1990-talet. Det är allt.

- Det kan hända för $ 1000 Playboys. Den nya plattan är så bra att det smäller om den, säger Stefan Brisland-Ferner.

- De har satt allt live i studion. Bara småputsat lite i efterhand. Det är ett jävla ställ. Sån känsla att det sprakar om det, säger Mikael Andersson-Knut.

Mikael är gitarrist, sångare och låtskrivare i Confusions. Stefan lirar i Garmarna.

Det är dem och $ 1000 Playboys det handlar om i dag. I morgon kan det se annorlunda ut. Det finns 200 band i stan. Många knackar på dörren och vill in. Till exempel Marble. Marble består av tre tjejer och en kille. När de är som bäst låter de som syskon till Violent Femmes. Pop med tunna gitarrer och billig ljudbild som just därför blir kaxig. Det är som med jeans. Slitna med hål är ballare än nystrukna med pressveck.

Marble repar på Pipeline. Det är stans musikförening och har så varit sen tidigt 1970-tal. Här finns en livescen som ger alla chansen. Här finns likasinnade. Här finns kurser.

- Jag började där. Gick på "Rockkurs för tjejer". Pipeline ligger till grund för att vi började spela över huvud taget. Det var där vi gick på gig första gången och där vi hållit till sen dess, säger Helene Högblom, gitarrist i Marble.

I en byggnad vid Sidsjön finns ytterligare replokaler. 40-50 band håller till där. Det finns plats för fler.

Stans skivbolag heter Massproduktion. Garmarna har legat där. $ 1000 Playboys ligger där. Det drivs av Mats Hammerman. En sann eldsjäl och närvarande i Sundsvalls musikliv allt sedan punkvågen i slutet på 1970-talet. Det var just ur punkvågens gör-det-själv-anda det bildades.

Det är inte allt. Sen en tid tillbaka pågår projektet "Music Sundsvall". Det är finansierat av EU, länsstyrelsen, kommunen och näringslivet. Mikael Andersson-Knut, Anders Melin och Jocke Sandström driver det. Det är ett forum där alla grenar av branschen - musiker, konsertarrangörer, bolagsfolk, krogägare - möts och kläcker idéer.

En idé: Sundsvall Music Awards, en lokal Grammisgala, om allt går i lås är den snart verklighet.

En annan idé: att sätta ihop samlingsdemos med de bästa låtarna från stans band.

- Vi har en grupp som lyssnar och väljer material och sen presenterar vi det för skivbolagen i Stockholm. Vi har kontakterna. Kanske slipper vi situationen att band skickar iväg 14 låtar och ingen på skivbolagen ens orkar sprätta upp kuverten. I stället kan nån upptäcka Marble eller nåt annat bra band, säger Mikael Andersson-Knut.

En dag får säkert Sundsvall fram en grupp som representerar stan. Som Rottne representeras av The Ark eller Jönköping av Cardigans. En sak är säker: förutsättningarna finns.

Till dess kan folk vara stolta över Peter Webb och Patric Collén. De syns inte. De hörs. Ta bort tidiga hiphop-akter som Latin Kings och Infinite Mass, resten, all annan svensk hiphop av klass, bär helt eller delvis deras signatur: Petter, Ken, Feven, Ayo"

- Vi har på nåt sätt varit inblandade i alla som debuterat de senaste två åren. Ibland har vi producerat hela album, ibland bara nån produktion, säger Peter Webb.

De har sin bas i Sidelakestudion. Från början låg Sidelake i en liten skitlokal i en godsbyggnad utmed järnvägsspåret. Sen hamnade studion i större och bättre lokaler uppe på Södra Berget vid LV5. Grejen växte successivt. Pengarna kom till stor del från Melodie MC:s eurotechnohits. Framför allt "Dum da dum". 1993 tog den världen med storm.

- Jag låg högt upp på listorna i Holland, Belgien, Australien, Spanien, Grekland, Turkiet, Japan" Åkte över till Japan och låg typ etta före Aerosmith. Helt galet, säger Melodie MC ( Kent Lövgren). Melodie MC:s musikaliska partner var Eric Svensson. I dag gör han house under artistnamnet Eric S. Han är snart aktuell med en soloplatta. Det är redan klart att den ges ut i USA.

Anders Melin, mannen som tog initiativ till det pågående EU-projektet, har varit drivande i Sidelake från start och sålde in Melodie MC till bolagen i Stockholm.

I dag har Sidelake ännu en gång bytt lokal och adress. Det är en flott studio som ligger på Nybrogatan 26. Den ägs av Anders, Eric S, Collén och Webb och Jocke Sandström.

- Det är Anders som fått det här att hända. Vi är loja. Han vill hela tiden ta det ett steg vidare. I dag är vi etablerade. Det är fullbokat. Vi behöver inte jaga jobb. Folk vill hit. I Stockholm finns det så mycket annat som drar, polare ringer och kommer och hänger i studion. Här kan artisterna skriva fokuserat i lugn och ro. Det är en fördel att vi håller till i Sundsvall, säger Peter Webb.

Just nu lägger Collén och Webb sista handen vid Eye-N-I:s solodebut. Det låter grymt. På ett spår medverkar Bounty Killer, en av Jamaicas tyngsta reggaeartister. I höst kommer Petter upp och gör uppföljaren till "Bananrepubliken". Det var Collén och Webb som gav honom beatsen till "Saker och ting".

Sen väntar USA.

För två år sen blev de omskrivna när de gjorde en remix på Beastie Boys "Intergalactic" och låg bakom en av låtarna på Slick Ricks "The art of storytelling".

- Det har hänt att folk stått upp och skrikit i extas när vi spelat upp våra grejer där borta. Sen har det ändå runnit ut i sanden. Senast skulle vi träffa Mystikal. Han gillade våra grejer men så gjorde han illa sig" Vi måste stanna där längre. Vi måste skaffa ett management. I höst åker vi över och blir kvar i minst en månad. Vi vet ju att vi platsar på samtliga album som görs där borta. Det gäller bara att ligga på som fan och få in en fot, säger Peter Webb.

arkiv Sundsvall

Tore S Börjesson