Livet är magiskt - här på en halvtom krog
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
SANTA MARIA/WICHITA. Sitter på en halvtom vägkrog i mellersta Kalifornien och gäspar.
I jukeboxen i hörnet sjunger en countryartist om sin baby i blåjeans.
Utanför, i mörkret, hörs bilarna svischa förbi på 101:an.
Livet är magiskt.
Det borde det kanske inte vara.
Jag borde kanske sucka och stöna över att det är så fult runt alla amerikanska städer.
Eller att maten är så dålig.
Eller att människorna här ute på landsbygden är så feta och stillösa.
Det brukar ju européer som får se det riktiga USA - det som inte är New York eller Los Angeles - göra.
Men det har blivit nåt fel.
Jag har fått för mycket Amerika i mig, förmodligen redan från start, och tycker att nästan alla situationer man kan uppleva i det här landet " sprakar!
Här, vid en motorväg mitt emellan Los Angeles och San Francisco, händer egentligen ingenting.
Ett runt litet par några bord bort för ett lågmält samtal om något jag tror är en kommande familjesammankomst.
En ensam man sitter med vid bardisken med en Bud Light och läser sportsidorna i Santa Barbara News-Press.
Två lätt bedagade servitriser med frisyrer som bullar ovanpå hjässorna skrattar hjärtligt borta vid kaffemaskinen.
Och så är det jag då, som sitter och petar i en halvtrött sallad och tänker på en lång dag som började med att de ringde från Stockholm vid sju och sa att det bara var att sätta fart och planet skakade som vanligt onödigt mycket över Rocky Mountains men jag fick ut en fin bil på LAX och solnedgången över Santa Barbara var alldeles förförisk och på bilradion sjöng både Julie Roberts och Tony Joe White.
Vem det är som sjunger nu, i jukeboxen i hörnet vet jag inte, men det är en countryartist och han ber himlen hjälpa oss alla för i kväll ska baby gå ut på stan i sina blåjeans.
En av servitriserna kommer fram med kannan och ler stort.
- Mer kaffe, sweetheart?
Under den korta promenaden tillbaka till motellet konstaterar jag att det är för tidigt på året för cikadorna.
De brukar ladda de kaliforniska nätterna med sin förtrollande sång, men de ligger väl fortfarande i ide eller vad cikador nu gör när det är vinter.
När Letterman börjar släcker jag lyset och vänder mig för att sova. Utanför, i mörkret, hörs fortfarande bilarna dundra förbi på motorvägen.
Livet är magiskt.
Det stora är egentligen inte att Michael Jackson sitter blott några meter ifrån Yours truly i Superior Court of California, även om det förstås kittlar i en gammal stargazer.
Det stora är att det verkligen är en riktig amerikansk domstol och att det fungerar precis som på film och tv, med "objection" och "overruled" och "sustained" och allt det.
Fan så coolt!
Några dygn senare står jag vid ett hotellfönster på femtonde våningen och ser ut över ett öde Wichita insvept i spöklik dimma.
Arkansas River flyter svart och tung. Parkeringshus gapar tomma. Trafikljusen blinkar för ingen alls i en nordvästlig vind. Och runtom sträcker sig slättlandet i det oändliga.
Sa jag att livet är magiskt?
Orsaker till extas
Orsaker till extas