Inget hindrade det blå infernot

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det.

Blev.

En rysare.

Det är de sista minuterna som räknas.

De sista minuterna innan tittarnas tre största poängsummor avslöjas är alltid föreställningens crescendo.

Då luktar det brända nervtrådar genom tv-rutan.

Och det kändes som om dramat mellan storfavoriten Carola, uppstickaren BWO och överraskningen Andreas Johnson varade i en eeeeeeevigheeeeet.

Ni vet hur det slutade.

Ingen och inget kunde stoppa det blåa infernot - inte ens en sprucken röst.

Carola fick verkligen kämpa sig igenom båda versionerna av vinnarbidraget. De förkylda stämbanden fällde till exempel hennes oerhörda tonartshöjning.

Debatten om Carola kommer dock att fortsätta. Sista ordet är inte sagt om hennes person, tro och åsikter om homosexuella och klädsmak och val av karlar och tatueringar och fan och hans moster. För att inte tala om hennes chanser i Aten.

Jag ger mig inte in i den diskussionen nu.

Jag konstaterar bara faktum:

Bäst artist vann.

Carola blev historisk i en historisk final.

I skrivande stund smäller det i Aftonbladets mailkorgar och telefoner. Det har tydligen varit knepigt att rösta på Schlager-Bono.

Tidernas största schlagerfinal - 1913152 röster! - verkar krönas av en praktskandal.

Uj, uj, uj...

Kikki D kom så hjärtskärande sist. Det var både sorgligt och orättvist. Men stora förlorare är alltid oförglömliga. Däremot är det bara Björn Kjellman som kommer ihåg vem eller vilka som blev, typ, sexa.

Hmmm. Vem slutade sexa nu igen?

En höbal?

Att låta fantastiska Fredrik Lindström läsa jurygruppernas resultat på olika dialekter var genialt.

Sundsvall borde belöna honom med en staty.

Melodifestivalen år 2006 är över.

Tack, god natt, adjö och inte minst - tudelooo.

Markus Larsson markus.larsson @aftonbladet.se