Flinck reser sig likt ett morgonstånd

Markus Larsson

Det finns inga självklara favoriter.

Allt kan hända.

Eller: nåt måste hända.

Annars blir Andra chansen årets mest poänglösa lördag.

Det har funnits slamkrypare och bortglömda raketer i Andra chansen förr.

Det bästa exemplet är Caroline af Ugglas 2009. Hennes låt ­”Snälla, snälla” gick vidare och slutade tvåa i finalen.

Och i Örebro för två år sedan dolde sig det årets populäraste schlagerballad bland alla lyckliga förlorare – Jessica Anderssons ”I did it for love”. Låten har legat på Svensktoppen sen den 9 maj 2010.

Men då var röstsystemet ­annorlunda.

I dag nollställs aldrig räkneverken under deltävlingarna, något som bland annat gjorde att Caroline

af Ugglas halkade ur. Före ”nollningen” var hon klar för ­Globen – men gick i stället vidare till Andra chansen.

Men i år är tittarnas andraval verkligen andraval, och inget annat. Med största säkerhet handlar Andra chansen i Nyköping bara om att fylla ut finalens bottenplatser.

Spänningen blir därefter – det här kvalet ska bara trallas igenom.

Det krävs en dunderskräll för att man ska orka kväva en 90 minuter lång gäspning.

Spelbolagen tror att Dynazty och Sean ­Banan krånglar sig till ­finalen i Stockholm. Det är de givna valen.

Men det vore mycket roligare och mer rättvist om en helt annan profil förför tittarnas hjärtan.

Jag pratar om mannen som beter sig som ett hederligt gammalt morgonstånd, han som ständigt reser sig igen, i repetition efter repetition – Thorsten Flinck.

Förutom Lady och Baslufsen (Lotta Engberg och Christer Sjögren) består Andra chansen av artister och bidrag som lever upp till tävlingens samt­liga kriterier.

De är unga. De är söta. Ja, till och med håren i Dynazty verkar lukta rätt gott.

Och allihop framför musik som är så perfekt och len och oförarglig att vår käre statsminister Reinfeldt skulle kunna dammsuga till melodierna. Och han lyssnar som bekant bara på Da Buzz och Magnus Uggla.

Men Thorsten ... han är ett rött och bultande hjärta, en reva i tävlingens glitterkjol.

Hans parkbänksballad ”Jag reser mig igen” tornar även upp sig som ett gammalt DDR-monument över konkurrenterna. Det är den bästa och vackraste låten i Ny­köping.

Det vore bra för tävlingen om Flinck gjorde succé. Det skulle en gång för alla bevisa att bra låtar och riktiga uttryck är viktigare än själlösa nummer och ung hud.

Men tills vidare är Thorsten så fel man kan bli i Melodifestivalen.

Så fel att han känns helt rätt.