Männen som skapar grav avund och kris
Å dessa fantastiska män ... Som retar mig till vanvett. Så lyckade att det svider. Så perfekta att det gör ont.
Värst är: Jens Lapidus, Ernst Kirschsteiger, Jonas Hassen Khemiri och Stellan Skarsgård.
I våras pågick en enligt många larvig debatt om ”manlighetens kris” och det sades hundratals saker om den. Själv hade jag inte tid att lyssna för jag ägnade mig åt att byta blöjor.
Det gör jag ännu.
Och jag känner viss kris. Och grav avund. Hur hinner de med allt, dessa perfekta män? De provocerande duktiga och lyckade förbannade supermännen?
Som min kompis Jonas sa på midsommarafton:
– Det regnar överallt i hela Sverige. Utom hos Jens Lapidus.
Då hade jag orerat vilt om hur jag ogillade Lapidus hyllade ”ungdomliga förortsspråk” och ”förnyandet av prosan” och om min irriterande avund mot denne stilige deckarförfattare som också är stjärnadvokat och som antagligen går på gym och cyklar till jobbet med hjälm varje dag.
I lördags kväll, just innan Richard Hoberts film om avund skulle börja, skickade jag ut följande rader på Twitter och Facebook:
”Vilken är egentligen Sveriges mest jävla avundsvärda man med helt perfekt liv och framgång och joggingturer och hyllningar och trevlighet och underbar familj och ödmjukhet och tid för allt och briljans och solsken när det regnar på oss alla andra? Jens Lapidus? Jonas Karlsson? VEM ÄR VÄRST?”
Namnen som trillade in oftast (i denna synnerligen ovetenskapliga undersökning) var:
Ernst Kirschsteiger. Stellan Skarsgård. Måns Zelmerlöw. Martin Stenmarck. PO Enquist. Henrik Lundqvist. Mark Levengood. Jockum Nordström. Hans Fahlén. André Pops. Felix Herngren. Jonas Hassen Khemiri. Thomas Bodström. Zlatan. Och många fler.
Jag är alltså långt ifrån ensam om min avund.
Och de där männen är förstås allihop avundsvärda, på olika sätt.
Kombinationen av en hääärlig, stark Kirschsteiger som kan tapetsera ett sofflock med en underbart vacker Khemiri som vinner Obie-pris i New York och en glamoröst ödmjuk Skarsgård skulle platsa i en Marvel-superhjälteserie.
Som tur är finns inte den kombinationen. Då skulle vi alla andra bara kunna lägga oss och självdö.
Men de tre, och Jens Lapidus, är för mig de allra mest irriterande lyckade männen.
Men det lustiga mitt all denna bittra, sura, unkna och festliga avund är att om man fick chansen, om man som i ett trollslag fick bli Ernst, Stellan, Jonas eller Jens så skulle man aldrig välja bort sitt eget liv.
Tja, det skulle vara mot Leif GW Perssons då.