Vi har fått en riktig drömtrio i finalen
Läs Marcus Leifbys krönika
NEW YORK. Jorden gick inte under den här gången heller och tur var väl det.
Det hade varit för jävla surt att missa finalen i ”Mästarnas mästare” på söndag.
Trots att vi redan nu vet vem som vinner.
Låt oss återkomma till finalen.
Först vill jag bara spänna bågen och skjuta iväg ett nytt knippe kärlekspilar.
Jag har skrivit om den här programserien i nio veckor nu, för det mesta har min lilla spalt pyntats med rosor och handlat om hur förbannat bra produktionen är, eller hur fina jag tycker att de här legendarerna är.
Lite då och då har jag försökt vara kritisk mot delar som inte fallit mig i smaken.
Det har fan inte varit lätt.
Att nosa fram brister i ”Mästarnas mästare” är ungefär lika svårt som att leta ofullkomlighet i en Monet eller felstavningar i en Simon Bank-krönika.
I liknande reality-produktioner (ofta i de kommersiella kanalerna) kan man bli sittande med magont och ilska, ja man kan till och med känna hopplöshet ibland.
Och det är där någonstans, i den jämförelsen, som vi kan vaska fram den största guldklimpen av dem alla när det handlar om den här serien.
Den genuina glädjen och upprymdheten som infinner sig när man tittar på.
Så.
Kenny Bräck missade finalen precis, det blev lite för tufft, men jag tycker inte att det ska riktas någon kritik mot produktionen för valet av grenar.
Det här är stora idrottsmän med enorma vinnarskallar, flera av dem (förlåt Pekka, men du är ett undantag) har dessutom behållit sin fina fysiska form genom åren.
Man kan inte räkna druvor eller kratta löv när finalen närmar sig.
Mandomsprovet måste faktiskt fram.
När man ser Kennys krasch på Fort Worth i Texas den där oktoberkvällen 2003 är det otroligt att han har spelat psykpingis, krälat genom strömförande hinderbanor och varit med oss överhuvud taget. Det i sig är en seger, större än alla andra som idrotts- eller tv-världen kan uppbåda.
Nu har vi en drömtrio i finalen.
Anders Limpar är hängivenheten förkroppsligad.
För honom är det här ett VM.
Jag gillar honom för det – och för självinsikten och ödmjukheten han bär med sig.
Det är synd att inte fler idrottsmän är stöpta i samma form.
Maria Brandin är en adrenalinbomb som kan brisera när som helst. Henne vill man inte möta i en mörk gränd.
Sedan har vi Ingemar Stenmark. Karlarnas karl, idrottsmännens idrottsman, fantomernas fantom, fenomenens fenomen.
Han är bra på allt, ingen har imponerat så stort sedan begynnelsen och jag kan inte se vem eller vad som ska stoppa honom i en final.
Ja, det skulle väl vara jordens undergång i så fall.