Platt fall
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-05
Jens Peterson: En mor till salu är det sämsta jag sett på Vallarna
FALKENBERG. Och vem ska skratta åt det här?
Årets fars med Stefan & Krister-gänget är övertydlig. Bara för att man spelar utomhus behöver man inte lägga skämten så lågt att djur och växter kan förstå dem.
”En mor till salu” startar förfärligt långsamt och allt förklaras så omständligt att det verkar riktat mot änderna som simmar vid scenen.
Det finns skäl till att farser och komedier återkommer gång på gång, århundrade efter århundrade. Det kan verka fegt att åter spela ”Gröna hissen” eller ”Zpanska flugan”, men här är förklaringen. Det är svårt att skriva nytt.
Dåliga anekdoter
Jag beundrar Vallarna för att de försöker med nyskrivna föreställningar, och flera år har de lyckats bra. Men ”En mor till salu” är det sämsta jag sett på den scenen.
En tunn handling som inte blir inte bättre av att ett par rollfigurer fått den otäcka uppgiften att säga putslustiga saker som inleds med ”Har du hört ..?” eller ännu värre.
”En mor till salu” överdoserar på ankedoter och många är så dåliga att till och med måsarna skriker i protest.
Allt utspelas när en rik man begravts. Änka med en elak dotter, som kan ärva, och en töntig dotter med dialekt som inte kan ärva.
I övrigt är det hembränt. Mogen dam i raffiga kläder. Berusad präst.
Manuset är för tunt
Jojje Jönsson, ofta en pålitlig skrattleverantör på Vallarna, är bortkastad som tankspridd och lat betjänt. Alla på scen är duktiga veteraner i de här sammanhangen och gör vad de kan, men manuset är för tunt.
I slutet några komiskt kaotiska scener men det är för lite. För sent.
Jag känner mest sympati med pjäsens skurk, den giriga känslokalla Rut. Sura systern som suckar över de andras vedervärdiga ordvitsande.
Manuset hånar henne för att hon skryter med att hon bor i Stockholm. Men hon har rätt när hon packar och drar.
Farväl, Falkenberg.