Döden lurar nära lyxen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

HOLLYWOOD. Fem avhuggna huvuden hade flutit i land i Elvis Presleys gamla semesterparadis, Acapulco.

När jag ringde min mexikanska diplomatkontakt och frågade hur farligt det var att dra dit och göra en story, löd svaret:

– Vill du dö?

Två timmar och 20 minuters bilväg från Beverly Hills pedantiskt välansade trädgårdar flyter blodet i långa rännilar.

Längre än så är det inte från Hollywoods låtsasvärld till Mexikos brutala narkotikakrig.

I veckan meddelade mexikanska myndigheter att fler än 30 100 personer tvingats sätta livet till sedan regeringen inledde offensiven mot kartellerna 2006.

Några tecken på att striderna som utkämpas över hela landet ska avta finns inte.

Men så länge blodbadet inte spiller över på mångmiljonärernas skyddade tillvaro i södra Kalifornien blundar USA för slakten.

Det som sker är knappast någon överraskning.

Det var farligt redan för 16 år sedan.

Vi var på jobb i Miami när ordern kom. En svensk på väg från Colombia hade gripits med en båtlast kokain och slängts i ett ökänt fängelse utanför Mazatlan.

– Stick dit och kolla om han vill tala ut, löd uppdraget.

Också den gången rådfrågade vi en säkerhetsexpert, då på den amerikanska sidan.

– Kartellerna vet att du är där redan innan du har landat, sa han.

– Det enda de avskyr lika mycket som Federales och DEA (Drug enforcement agency) är journalister.

Men vi drog ändå, övertygade om att det var amerikansk paranoia.

Fängelset, med bara galler som fönster, var ett dammigt ökenhelvete. Efteråt, på den öde landsvägen in mot turiststråkets falska trygghet, dök som från ingenstans plötsligt två motorcyklister upp.

Iklädda svarta overaller och svarta integralhjälmar brände de upp på varsin sida av taxin. När den ena av dem vände sig mot bilens baksäte var vi övertygade om att vi skulle dö där ute i hettan.

Men i stället för att på gangsterfilmsmanér avlossa en salva släppte han taget om ena handtaget och lät med en låtsad knivrörelse två fingrar svepa parallellt över strupen.

Säkerligen tog det inte mer än bråkdelen av en sekund. Men för våra inre blickar virvlade hela livet förbi.

Männen på motorcyklarna vred på gasen och försvann i ett moln av damm. Vi flög tillbaka till USA samma kväll.

Den här gången tar vi Acapulco-varningen på allvar.

Tills vidare nöjer vi oss att brottas med Hollywoods pr-karteller.