”Doldisen” störst – och säljer mest
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Snart dags att summera 2010.
Men en av årets största skivor kommer inte synas på många årsbästalistor.
Det pratas märkligt lite om Eminem.
För tio år sen kallades Eminem för hiphop-generationens Elvis Presley.
Han var den störste popstjärnan sen Kurt Cobain och världen låg på rygg framför honom. Med särade ben och glidmedel på nattduksbordet.
Aftonbladet skickade regelbundet iväg mig på långa flygresor utomlands för att bevaka hans premiärer.
Jag såg Eminem i en sporthall i Hamburg i början av 2000-talet, precis efter att andra albumet ”The Marshall Mathers LP” förvandlat honom till global superstjärna. Singeln och mästerverket ”Stan” spelades överallt och hela tiden.
Haschröken på pressläktaren var så tät att ögonen sved. Eminem gjorde entré med motorsåg och hockeymask och Marilyn Manson gästade ”The way I am”. Efteråt, när de tyska och spanska och franska journalisterna bussades iväg till efterfesten på en av Hamburgs mer liberala klubbar, tackade jag artigt nej med den bestämda uppfattningen att kvällen knappast kunde bli bättre.
Jag såg även stadiumturnén efter ”The Eminem show” i tyska Essen.
”Lose yourself”, ledmotivet från filmen ”8 mile”, fick arenan att koka över som en popcornmaskin. Utanför rasade kravaller mellan frustrerade fans som inte hade biljett och polisen. Jag fick kryssa fram mellan sönderhoppade bilar och dragna batonger. Och jag såg det som både fans och kritiker länge trodde var början till slutet – världspremiären av ”Anger management 3 tour”
i Chicago, sommaren 2005.
Eminem var omgiven av en imponerande samling gangsters, vakter och kollegor. 50 Cent, G-Unit, Lil’ Jon, D 12, Obie Trice, Mobb Deep och en ordentligt zonkad Ludacris uppträdde på scen eller festade i kulisserna.
Men Eminem såg blek och rädd och
frånvarande ut. Kort efteråt ställdes hela turnén in, inklusive konserten på Ullevi i Göteborg. Eminem checkade in på rehab och världens uppmärksamhet checkade ut.
I en ny intervju i tidningen Rolling Stone berättar Eminem om sitt pillermissbruk och sammanbrott. Han är lika rättfram och självutlämnande som i musiken. Intervjun känns som att titta
på ett avsnitt av ”Celebrity rehab” (tydligen ett av Ems favoritprogram på tv).
Ett tag tog han så mycket valium och vicodin att läkardetektiven Dr House framstår som Anna Skipper. När en av hans bästa vänner, rapparen Proof, dog var Eminem så hög och självupptagen att han tyckte att begravningen handlade om honom själv.
Efter att ha överdoserat metadon i december 2007 kom så småningom vändpunkten. Läkarna sa att han var två timmar från att dö.
Intervjun handlar framför allt om upprättelse och revansch. Eminems senaste album, underskattade ”Recovery”, har blivit den största slamkryparen 2010. Det verkar bli årets mest sålda skiva, åtminstone i USA. Mycket tack vare hitsinglarna ”Not afraid” och ”Love the way you lie”. ”Recovery” ligger också tvåa på Spotify just nu.
Men att kalla det för comeback är missvisande. Om man bedömer en karriär utifrån siffror har Eminem aldrig varit borta. I fjol blev han utsedd till decenniets artist av Billboard. Ingen sålde fler skivor på 2000-talet. Inte ens Beatles.
I Sverige befinner sig 38-åringen från Detroit i radioskugga. Men jag antar att det räcker med en konsert på Peace & Love-festivalen nästa år för att karriären även ska starta om i svensk media.
Till dess koncentrerar sig Eminem på små glädjeämnen. När han ville bli ren fick han hjälp av Elton John. Elton sa att Eminem skulle uppleva naturen på ett helt nytt sätt så fort han nyktrade till.
Sen dess har Eminem varit omåttligt förtjust i träd.
– Jag fucking älskar löv nu, man. Jag har försummat löv alldeles för länge.