Då är jag beredd att överge ateismen
Läs Per Bjurmans krönika
CHICAGO/DETROIT. Nån gång ska jag sluta skriva krönikor om de amerikanska motorvägsskarvarnas sång i däcken.
Men inte ännu.
Den är fortfarande för förförisk.
Ingen vid någorlunda sunda vätskor kan komma och påstå att det egentligen är nåt särskilt med Interstate-sträckan mellan Chicago och Detroit, den som kränger sig runt Lake Michigans sydspets, nuddar norra Indiana i någon kvart och sedan skär tvärs igenom Michigan.
Men när jag en halvdisig måndagseftermiddag kör den känns det ändå som att jag får en ny tugga av The Promised Land.
Bara att läsa vägskyltarna och ortsnamnen är poesi för mig. Efter bara några mil kan man ta av mot Gary, Indiana. Därifrån kom ju Michael Jackson och resten av hans magnifika showbusiness-familj. En bit österut ligger South Bend, sedan väntar Kalamazoo. Hur kan en stad heta något så oerhört tufft? Kalamazoo! Dit ska jag flytta. Strax innan Detroit passerar jag Ann Arbor också. Då gör jag high-fives med mig själv. Det är för satan Iggy Pop-land.
Men även det som möter mellan tätorterna, allt det där super-amerikanska de flesta med påstådd smak bara suckar åt, kittlar mig. De gråbruna åkrarna. De skrymmande billboard-skyltarna mitt ute i spenaten. Blänket från de silverfärgade långtradarna som med arton feta däck pressar sig förbi i både inner- och ytterfil. Gyttret av bensinmackar, motell och snabbmatsrestauranger vid varje större avfart. De flagnande väggarna på en övergiven lada mitt ute på en av de oändliga slätterna. Till och med de gulnande tidningssidorna och de sönderrivna däcksresterna i vägrenen.
Det är som att se en riktigt bra Kris Kristoferson-sång ta fysisk form.
Men allra mest älskar jag skarvarna i vägbanan.
Jag vet inte vad det är svenska och amerikanska vägläggare gör olika, men här finns det alltid skarvar i motorvägarna.
Ka-donk, låter det när man kör över dom. Ka-donk. Ka-donk. Ka-donk.
Avstånden, och därmed rytmen, varierar men effekten är alltid lika hypnotisk.
Om det är skymning nånstans västerut, när himlen rodnar bortanför några röda ökenberg och a/c:n spinner tyst medan en låt från ”Oh mercy” – kanske rentav ”Ring them bells” – kompar ka-donket i stereon, då känner jag mig beredd att överge min ateism.
Men också en disig måndag i midwest, på väg genom Kalamazoo, kan man bli djupt tagen.