Frankies lasagne är delikat – och alldeles in i helvete dyr
LAS VEGAS. Frank Sinatras Vegas finns inte längre.
Men nu kan man äta på en restaurang som låtsas att det gör det.
Och Sinatras lasagne smakar nästan lika magnifikt som
”Cycles” låter.
Ja, det är alltså så här.
På Encore, Steve Wynns alldeles förträffliga uppföljare till självbetitlade megaresorten Wynn, finns en restaurang som heter Sinatra.
Låter kanske inte så märkvärdigt; även om de efterlevande tydligen skyddar familjenamnet med nästan samma iver som Lisa-Marie och Priscilla Presley skyddar sitt finns det väl förmenta Frankie-syltor överallt.
Men dels är Encore-Sinatra en påfallande ambitiös gourmetkrog – och dels är den en grundlig hyllning till Chairman of the board, utförd av människor som kände honom och vet hur han tyckte att det skulle se ut, kännas, låta och framför allt smaka på en riktigt bra restaurang.
Prisbelönte kökschefen Theo Schoenegger, från fyrstjärniga Patina i LA, har satt samman en meny som uteslutande består av rätter mannen på de vackra porträtten på väggarna ska ha älskat.
Det visar sig vara rätt mycket traditionellt italienskt. Carpaccio till exempel. Caprese-sallad. En risotto på Maine-hummer, bacon och majs. Veal milanese. Chicken Saltimbocca. Ossobuco.
Själv följer jag upp den givna drajjan med polpettino – små köttbullar i en mördande god tomatsås, med polenta och champinjoner – till förrätt och beställer sedan lasagne.
Sån bruksmat brukar jag inte ta in på bättre krog, men bordsgrannens tallrik ser oerhört förförisk ut och råvarorna ska ju vara sensationella, så jag slår till.
Och visst.
Det är en sån Carmela Sopranos skulle
göra till Tony på 25:e bröllopsdagen och den står i prefekt samklang med Frankie-numren som puttrar på låg volym i bakgrunden.
Det är förstås lite corny.
Och in i helvete dyrt, det är nästan så vi får lösa in Grängesarselets nya Rolex när notan ska betalas.
Men jag uppskattar att åtminstone någon försöker ta vara på ett litet stycke historia i en stad där just historien betyder så oerhört lite. Vegas ser aldrig bakåt, bara framåt och därför finns här inte ett endaste spår av den skimrande era då Rat pack regerade Strippen.
Tills nu då.
Och att det är just Steve Wynn som orkestrerar den själfulla lilla påminnelsen är särskilt inspirerande.
Han är det moderna Vegas anfader och det han gör brukar kopieras av alla andra.
Vi som tycker att ”Cycles” är världens bästa sång, och lasagne i alla fall ibland det godaste som finns, kan alltid hoppas.