Folkkära Mona Malm död – ”varm och mänsklig”

helskärm

Varm, kollegial och med glimten i ögat. Mona Malm var i hela sitt liv en folkkär del av den svenska film- och teatervärlden – både som lojal ensembleskådespelerska och som uttolkare av starka kvinnoporträtt.

Hon kom inte från en teaterfamilj, men levde hela sitt liv som skådespelare. Redan som barn spelade Mona Malm teater på Skansen och uppträdde i radio. Efter skolan utbildade hon sig på Gösta Terserus teaterskola och blev tidigt uppmärksammad i Kar de Mummas Blancherevy. 1954 kom hon in på Dramatens elevskola, och har genom karriären synts både på scenen och i en rad tv- och filmroller.

Regissören Bille August arbetade med henne i "Den goda viljan" och "Jerusalem".

– Hon var den finaste människa man kunde jobba med. I sitt spel hade hon en helt speciell närvaro och det fanns ett djup i hennes skådespeleri som var så unikt. Hon hade en mänsklighet, en sensualitet och en värme som gjorde att hon var något helt eget. Och så var hon väldigt älskad av sina kollegor, det var fint att uppleva, säger han.

Sympatisk och genuin

Marie Göranzon, som var hennes kollega på Dramaten, tycker att Mona Malm var "en jäkla bra ensembleskådespelerska". Hon gick igenom två faser som skådespelare, menar Göranzon. Som ung och söt fick Malm ofta spela oskyldiga ungflickor, bland andra i Alf Sjöbergs legendariska uppsättning av "Drottningens juvelsmycke". Marie Göranzon kallar ungflicksrollerna "urtråkiga", och menar att de är ett "slags obligatorisk värnplikt" för unga kvinnor. Först med åldern började Malm få bättre roller.

– Då blev hon en väldigt bra skådespelare. På tv gjorde hon några oförglömliga insatser, men även på scenen. Hon gick igenom en utveckling som var rolig att se, säger Marie Göranzon.

Med värme minns hon hur lojal Mona Malm alltid var på Dramaten, där klimatet kunde vara tufft, något som Malm pratade om när hon 80 år gammal spelade in i "Sommar" i P1.

– Mona ställde aldrig till besvär eller bråk. Hon var väldigt sympatisk och genuin men ingen mes, hon kunde säga ifrån. Hon var inte så självfixerad utan hade en bra utblick över vad som hände och över hela föreställningen som hon deltog i, säger Marie Göranzon.

"Var unik"

Tidigt spelade hon in filmer med Ingmar Bergman, bland andra "Sommarnattens leende", "Det sjunde inseglet" och "Fanny Alexander", där hon gjorde rollen som Alma Ekdahl, mot Jarl Kulle. I "Sommar" berättade Mona Malm att samarbetet inte alltid var lätt, efter en semester sade Ingmar Bergman till henne "”Vad tjock du har blivit, Mona”.

Själv menade Mona Malm att de stora rollerna kom när hon slutade banta, och slutade försöka behaga andra. Samarbetet med regissörerna Gun Jönsson och Lars Molin beredde också väg för en tid då hon fick ta mer plats. Molin gav henne rollen som Ester i "Tre kärlekar" och i hans "Den tatuerade änkan" gjorde hon sin kanske mest emblematiska roll, där den 60-åriga Ester följer impulsen att börja leva ut sina drömmar.

På senare år spelade hon också in en del tv-serier, bland annat var hon med i "Solsidan". Hon hade fallenhet för både humor och tragik. I alla de olika roller hon gjorde lyckades hon fånga en personlighet, menar Bille August.

– Jag har ibland visat andra skådespelare Monas spel. Även om hon gjorde tragiska figurer lyfte hon upp dem, med sin sensualitet och sin värme. Hon var unik.

Mona Malm hette egentligen Mona Wahlman. Som ogift Ericsson i efternamn men hon tog sig artistnamnet Malm på 50-talet på inrådan av revykungen Kar de Mumma.

– Hon kunde inte heta Ericsson, för det var för likt Annalisa Ericsson som var med i samma revy, berättar sonen Jan Wahlman.