”Överge sitt barn är det hemskaste man kan göra”

Kajsa Grytt utforskar tabuämnen både på skiva och i bok

Håkan Steen

Kajsa Grytt är minst sagt tillbaka. Dubbelt aktuell med sin andra roman och sitt sjunde soloalbum.
Med Nöjesbladet pratar hon om skapandet, singellivet, kärleken till New Orleans och efterdyningarna av ”Så mycket bättre”.

Kajsa Grytt sitter i ett hörn på fiket Fru Bellman, ett stenkast från Mariatorget på det Södermalm i Stockholm där hon har bott under nästan hela sitt liv, och fingrar på sitt halssmycke.

Hon har själv varit med och designat det, en kniv stucken rakt igenom ett hjärta som mer ser ut som i biologiböckerna än på Alla hjärtans dag-korten.
Efter en längre, relativt tyst period är det plötsligt väldigt mycket Kajsa Grytt.

Nya albumet, som släpptes förra veckan, heter just ”Kniven i hjärtat”. Hennes första på fem år och det första på eget bolag.

Nästa vecka kommer hennes andra roman ”Du lever i mig”. Den handlar om Veronica som lämnar sin treårige son Peter i Stockholm och drar till USA för att söka lyckan i filmbranschen. En historia om flykt, skuld och kärlek. Vardagliga händelser flätas sakta ihop till vad som till slut nästan känns som en thriller.

– Ja, på ett sätt är det jag håller på med ett slags relationsthrillers. Den första boken känns också som deckare utan att det är en deckare. Det relationella är egentligen lika läskigt som mord och poliser, det vet vi ju.

Skrivit fem teaterpjäser

Kajsa Grytt har alltid varit en berättare. Redan på 80-talet målade hon bildrika historier i låtar med Tant Strul och Kajsa & Malena. På 90-talet skrev hon fem teaterpjäser.

– Jag hade nog tippat att det var skriva jag skulle hålla på med. Men sen när ”låteriet” kom i gång blev det ju det.

När hon skrev självbiografin ”Boken om mig själv” 2011 trodde hon först inte att hon skulle klara av det men insåg att hon inte bara fixade det utan älskade processen.

– Jag njöt enormt av det. Jag tyckte så himla mycket om vara ensam med texten så där länge, och läsa och läsa om.

Inte minst för att skrivandet blev ett slags resande. Debutromanen utspelade sig i Stockholm och New York. Den nya boken rör sig mellan Stockholm, Los Angeles och inte minst New Orleans, där den också delvis skrevs.

Kajsa föll för Louisiana-metropolen under en resa för några år sedan, så till den grad att hon valde att spela in sitt förra album där.

– Jag blev omedelbart förälskad i New Orleans. Det var något med ljuset och träden. Då hade Katrina hänt också, så det fanns en väldig värme men också en stor smärta. Och stan har ju en sån energi. Ingen tycker det konstigt att man går hem bakfull på morgonen. Jag skulle kunna bo där, i en låda på St Claude Avenue (skratt).
Intressant med boken är att det är en mamma som överger sin son. Det brukar ju vara pappan som drar.

– Jag har hållit på mycket med det temat och det beror förmodligen på att min mamma lämnade familjen när jag var tolv. Sedan hade mamma och pappa gemensam vårdnad, så det var ju inte så att hon försvann, men jag minns även när jag fick min son Fabian och jag skilde mig och vi hade gemensam vårdnad. Hela tiden fanns de här tankarna, ”han kanske mår bättre av att bara vara hos sin pappa”.

– Även på fängelseskivan (”Brott & straff – historier från ett kvinnofängelse”, 2006) handlade mycket om att ha övergett sitt barn. Det är ett sånt tabuämne för det är ju liksom det hemskaste man kan göra.

Sex ur mogen kvinnas synvinkel

Tabuämnen har alltid lockat Kajsa Grytt, och den sortens teman finns även på nya albumet. Första singeln, den suggestiva ”Bron”, berör självmord. ”Sex” är en låt om sex ur en mogen kvinnas perspektiv.

– Det skulle inte vara nåt kontroversiellt om en 23-åring sjöng en sån låt men det är nåt hisnande läskigt i att göra det när man är så här gammal. Eller hisnande läskigt… det är kontroversiellt och det är där man måste vara, tycker jag.
Samtidigt har du ju skrivit en hel del om ämnet förr, så då kan det väl bara kännas som en fortsättning.

– Men det är skillnad för kvinnor och män. Man vill inte veta om mormors och mammas sexliv. Det kanske man inte vill om pappas heller men män har alltid skitit i det.
En 80-årig John Lee Hooker vill publiken ska sjunga om såna saker för då blir det lite farligt.

– Exakt. Då är det real. Det är samma sak som att folk vill se en snubbe stå och laga mat i bar överkropp med jättestor mage men de vill inte att en kvinna ska stå i behå och göra det. Men det skulle ju vara jättehärligt. Tänker man på det så finns det så jävla mycket kvar att göra, och det är kul.
Ett tema både i boken och på skivan är ensamhet. Hur känner du inför ensamheten?

– Jag är en enstöring, faktiskt. Eller det är jag ju inte, jag har ju vänner och det var underbart att bo med Fabian innan han flyttade hemifrån. Men jag drar mig lite undan.
Du behöver ensamheten?

– Ja, inte minst eftersom jag njuter så av skrivandet. Och jag lever ju som singel också, har egentligen aldrig haft en bra relation. Ingen som jag minns som att det här var bra och det här är jag ledsen för att jag inte har längre.

Fick både hat och kärlek

Jag vet att du hade blandade känslor inför ”Så mycket bättre” efter att du var med 2014. Hur känns det i dag?

– Vi hade det fint när vi var där men sen blev man så jävla ensam i det efteråt. Det var ganska jobbigt att stå där på torget. En del retade sig ju jättemycket på mig. Jag var liksom inte van att vara ute hos hela svenska folket på det sättet.

– Så jag stängde ner min Messenger efter första programmet och tittade inte mer. Jag ville inte åka på nån jävla ”Så mycket bättre”-turné så jag ställde in. Det skulle vara på stora konserthallar men jag kände att jag kommer ju inte att fylla dem.
Men du måste ha fått mycket positiv respons också?

– Ja, ett år senare öppnade jag Messenger igen och hade tusentals fantastiska kärleksfulla meddelanden där. Och programmet var en fantastisk erfarenhet. Det var fint att de valde mig. Jag hade bara velat handskats med det mer med en klackspark.

Kajsa Grytt fortsätter att gå sina egna vägar. Till hösten väntar en kortare turné och hon har redan börjat skriva på nästa bok, som kommer att bli en berättelse baserad i Los Angeles.

– Min förläggare och jag kom på att det här är ett slags USA-trilogi. Men efter nästa bok får det antagligen vara nog med USA.