Den mångfacetterade musiken kommer att nå ut till oss i alla fall
Publicerad 2012-09-08
Skivbolagsjättarna blir bara färre och större.
Ändå har musikbranschen aldrig varit lika mångfacetterad som nu.
Det kan du tacka indiesjälarna för.
För oss skivnördar är det förstås svårt att inte se på bolagens massiva konglomeratbildningar utan nostalgitårar och en gnagande sorg. Ett efter ett blir anrika musiketiketter uppköpta och hamnar under något massivt jätteparasoll. Under de här snart åtta åren som jag har jobbat på Nöjesbladet har kartan ritats om fullständigt. Skivbolagskontakterna har minskat drastiskt. Och mejladresserna till dem som blivit kvar har kommit från allt färre arbetsplatser.
Det går så klart bara att spekulera om vad den här jätteaffären kommer att betyda för artister, anställda och lyssnare. Ju mindre musik handlar om hjärta och mer om pengar, desto sämre brukar den bli. Men om man håller borta känslorna för en stund är framtiden långt ifrån nattsvart.
För vid sidan av jättarnas ”Monopol”-kamp om Norrmalmstorg och glansiga kontor pågår som bekant en annan musikbransch. Och den blir allt större. Artister startar egna bolag och styr sina karriärer på egen hand. Indiebolagen har blivit en maktfaktor. Youtube och streamingtjänster på nätet kan förvandla vem som helst till världsstjärna eller fenomen. Ibland över en natt. Lyssnarna och fansen, framför allt de nya generationerna, bryr sig allt mindre vad det står på etiketten. Om de ens vet.
Musiken letar sig ut och mångfalden blir bara större. Alldeles oavsett om Universal får oroväckande stor marknadsandel eller inte.
Men det finns givetvis blåsvarta moln i horisonten. Som att såna här monsteraffärer åtminstone inledningsvis brukar sätta människor i kläm. Förutom att en del anställda förmodligen sover lite knackigare på nätterna har artisterna på EMI anledning att oroa sig. Med snurr på chefer och makthavare på bolagen kan plötsligt den som var mest drivande i deras karriärer förflyttas eller, ännu värre, sluta. Det är då det stora knaset börjar. Minns skarven mellan 90- och 00-talet när en rad artisters album fastnade i en byråkratisk härva efter att Polygram sålts till spritjätten Seagram. Mark Kozelek fick till exempel vänta tre år på att få ut Red House Painters album ”Old Ramon” och bandet hann mer eller mindre kallna under tiden.
Det var väl bolagets själ som försvann på vägen. Och det är den här utvecklingens allra största mörker. Det krävs mod och integritet hos indiebolagen för att inte svepas med i cashkarusellen, de också.