Dansbanden får mig att skämmas för min skam

Zandra Lundberg

Det krävdes tårar och dansband.

En sen natt i Malung fick mig att begripa hur dum jag varit.

helskärm

Jag står på en dansbana under dansbandsveckan med ­tårar som väller upp i ögonen.

Jag står där på grund av, eller kanske tack vare, att jag blivit utskickad att göra ett reportage om Thorleifs som gör sin ”tack och farväl”-turné den här sommaren.

På scenen står sångaren och dryper av svett. Jag gör ett ­vågat försök att snedda över dansgolvet men behandlas som om jag vore en kringflygande senapsdränkt servett som irriterar de buggande paren.

Innan kvällen är över har jag inte bara hunnit sno ihop ett reportage, jag har också hunnit göra en djupdykning i min barndom, klasstillhörighet och skam.

I många år var det bara mamma och jag. Hon var 21 när hon fick mig. 22 när hon lämnade min pappa.

Hon jobbade som servitris, drog på sig en svart kjol och en vit skjorta varje morgon och svor när det gick en maska i strumpbyxorna.

Var det vinter skrapade hon bilrutorna slarvigt med ett kassettfodral och sedan svor hon ännu en ramsa när bildörrarna frusit fast.

Vi bodde i ett parhus, dörr i dörr med tre kockar som jobbade varannan vecka på Finlandsfärja. Ibland kom någon av dem ut och hjälpte till när det krisade med bilen på morgonen.

Jag önskade att de inte skulle göra det.

För bilfärden innebar att mamma satte på en kassett med Lasse Stefanz på högsta volym och på väg till skolan så växte det en klump i magen. Tyst för mig själv bad jag en stilla bön om att ingen av mina kompisar skulle se eller höra när mamma släppte av mig vid skolgården.

Jag var förbannad på mamma för att hon bara inte kunde vara som mina kompisars föräldrar.

Varför kunde inte hon lyssna på Elvis eller klassisk musik hemma i vardagsrummet på ­fredagskvällar?

Varför skulle hon prompt ha skinnjacka och inte en praktisk vindtät jacka som alla andra vuxna?

Varför kunde vi inte ha en ny bil vars dörrar inte frös fast ­varje morgon?

Varför måste hon envisas med att permanenta håret och färga det rött?

Varför hade hon så mycket parfym?

Åh käre skapare, varför var hon TVUNGEN att lyssna på dansband?

Jag visste ju EXAKT hur hon skulle vara, hur vårt hem, ja hur hela vårt liv skulle regisseras för att jag skulle slippa skämmas.

På dansbandsveckan i Malung har jag lyckats korsa dansbanan och tagit mig ut i den skymmande sommarnatten.

Det skrålar dansbandstakter över hela trakten.

Med en klump i magen och tårar i ögonen tänker jag på mamma.

Min älskade mamma vars ­servitrislön knappt täckte hyran. Min vackra, starka, unga mamma.

Hur kunde jag vara så jävla dum?