Gråt allt vad du kan, Argentina
Publicerad 2014-09-28
”Evita” lever upp i stunder men är svår att ta på allvar
Evita är en trist musikal.
Rörigt om Argentinas inrikespolitik på 1940-talet.
Charlotte Perrelli i huvudrollen för en spännande kamp mot de höga tonerna.
Hon klarar den.
Charlotte Perrelli sätter alla krävande melodier, där en del toner förmodligen bara kan höras av hundar. Men det blir med pressad röst och ett ilsket uttryck i flera sånger. Hon har inga talade repliker, utan sjunger hela tiden. Hon spelar fattiga Eva Duarte, snart Argentinas mäktigaste kvinna.
En ikon och ett helgon säger musikalen, men det vet vi just för att den här musikalen visar det. Den är ett ytligt sensationellt spektakel.
För många transporter
”Evita” säger att 15-åriga Eva Duarte stack från landsorten med en äldre tangocharmör till Buenos Aires. Där dumpade hon honom så fort hon kunde ligga sig till bättre jobb via andra män. När hon nått höge miltären Juan Peron utnyttjade de varandra för att få makt i en korrumperad militärstat under andra världskriget. Några minnesvärda melodier, några ambitiösa shownummer. För många sega transporter. Patrik Martinsson är bra i den konstiga rollen som Che. Kvällens bästa stund är när Lisa Stadell sjunger ”Älskarinnans sång”. Det känns. Det lever.
Dansande diktator
Men annars? Vem ska vi bry oss om? Om man tar stycket på allvar är det konstigt med en dansande diktator och scener där vi antas glädjas åt att general Franco gillar själsfränden Evita Peron.
Om man inte tar något på allvar ... vad gör man då? Tittar på scenografi och kläder? Inför premiären uppmärksammades en stöld av dräkter på Göta Lejon.
Klänningar är inte problemet med ”Evita”.
En av dem fick till och med en egen applåd av premiärpubliken. Charlotte Perelli skrider in för att sjunga musikalens mest kända sång.
Varför ska inte Argentina gråta? Gråt, bara gråt.