Falk fick svensk pop att svänga på riktigt
Håkan Steen om Christian Falks musikaliska gärning
Musikern Christian Falk är död
Christian Falk var en centralfigur i svensk musik på väldigt många sätt.
Framför allt var han den som kanske mer än någon annan fick det här landets pop att börja svänga.
Christian Falk snöade in på musik redan på lågstadiet. När 60-talet övergick i 70-tal befann sig rockmusiken i en av sina mest omtumlande perioder och hemma i Hägersten upptäckte han Rolling Stones, Beatles och Jimi Hendrix. Via sin mosters pojkvän kom Falk även i kontakt med tidens giganter inom soul, som Marvin Gaye, Stevie Wonder och Aretha Franklin. Det var snart inom soul, funk och jazz han snart kände sig som mest hemma.
Ett drygt decennium senare, när Falk själv började spela, först i Madhouse och framför allt i Imperiet, var Sverige alltjämt väldigt mycket ett rockland. I radion fanns Mats Nileskärs ”Soul corner” som i princip enda oas för den som ville höra svart musik.
Men när Thåströms punkenergi och Falks naturligt funkiga basspel möttes i Imperiet sattes en liten boll i rullning.
Imperiet var mycket – under flera år landets största band – men inte minst var de något för tiden så ovanligt som ett svenskt rockband som verkligen brydde sig om rytmer.
Till stor del tack vare Christian Falk.
I slutet av 80-talet kom en ny generation unga svenska musiker fram med andra influenser än den gamla rocken. ”Soul corner”-lyssnare som Orup och Mauro Scocco hade banat väg för soul på svenska. Neneh Cherry hade fått ett internationellt genombrott med singeln ”Buffalo stance” och hemma i Sverige plockades hennes halvsyster Titiyo från Orups körsektion till en solokarriär som fick en rivstart med låten ”Man in the moon”.
I Stockholm startades soul- och funkklubben Blacknuss med husbandet Blacknuss Allstars, vars musiker snart spelade med de flesta i Sverige som ville göra soul, funk och dansmusik.
Efter Imperiets splittring dröjde det inte länge innan Christian Falk blev en vital del av den nya scenen, under sitt producentalias ”The Falcon”.
Falk var involverad i väldigt mycket av det bästa och mest moderna inom svensk musik på 90-talet och jobbade med artister som Kayo, Titiyo, Papa Dee, Whale, Neneh Cherry, Robyn och Petter.
Tillsammans med Esbjörn Svensson och Jonas Kullhammar fick han även chansen att smälta ihop sina passioner för jazz och klubbmusik i projektet Swedish Open.
Falk blev ett så respekterat producentnamn under 90-talet att förväntningarna var skyhöga på hans första album i eget namn, 1999 års ”Quel bordel”.
Det är alltjämt en av de coolaste skivor som har gjorts, underbart vild men samtidigt självklar i sin genrekorsning och med en rad prominenta gästsångare. Albumet förärades tre grammisar och var bland mycket annat en viktig språngbräda för Robyn på vägen från snäll tonårig r’n’b-stjärna till den unika popkarriär hon fortfarande är mitt uppe i.
Låten ”Make it right”, ihop med sångaren Demetreus, blev en hit i England och räknas av många som en av decenniets största houselåtar.
Uppföljaren dröjde sju år men även ”People say” var ett lysande album där Falk åter lät gästvokalister – däribland hans dotter Vanessa Falk – skina men ändå präglade skivan med sin egen naturliga känsla för djupt, coolt och väldigt... mänskligt sväng.
Det blev en grammis även för ”People say”, och singeln ”Dream on” med Robyn och Ola Salo hörde till 2006 års mest hyllade låtar, både i Sverige och på kreddiga amerikanska musiksajter som Pitchfork.
Christian Falk var en av de där få som verkligen kändes besjälad av musik, lika naturligt hipp och cool som genuint allergisk mot snobbism.
Således är det förstås en enorm förlust att Christian Falk redan har ryckts bort från svensk musik, alldeles för tidigt. Han hade massor kvar att ge, och arbetade också in i det allra sista.
Jag träffade honom aldrig men en bild som av någon anledning sitter kvar är från en konsert med Teddybears Sthlm på Münchenbryggeriet i Stockholm för nästan exakt tio år sedan. Christian Falk var dj och jag minns hans breda, glittrande lyckliga leende när han, mot alla kreddängsliga förväntningar, lät Paul McCartney & Wings gamla popbomb ”Jet” rulla ut över lokalen.
Svänger det så svänger det, menade Falk, och den filosofin har han varit sällsynt skicklig på att lära det här landet.
Nu blir musik-Sverige väldigt tomt, och troligen även lite mindre svängigt.