Vi ljuger oss till en bättre värld
Var du där? Var du verkligen där?
Själv mumsade jag lantchips när Oasis gjorde sitt legendariska gig i Hultsfred.
Alla ljuger, överallt, som på Twitter och på Facebook – och världen blir bättre så.
Efter det värdelösa beskedet om Hultsfredsfestivalens nedläggning har jag drömt, sentimentaliserat och simmat tillbaka till gamla fina rocktider och legendariska festivalspelningar.
Som Babyshambles, Håkan Hellström, Waterboys och Emmylou Harris. Jag har också insett att jag ljugit. För alla som frågat, men också för mig själv. Från början var det kanske med flit, men med åren har det blivit omedvetet.
Jag har skapat mig ett falskt minne.
För jag har alltid sett scenen framför mig, jag har kunnat känna den: Hur Liam Gallagher står uppkäftigt stilla med händerna på ryggen och gapar: ”Toniiiight I’m a rock ’n’ roll star!”
Därför, och för att det är coolare än, säg, Traste Lindéns kvintett eller Wu-Tang Clan, har jag alltid sagt att det är mitt bästa konsertminne från mina cirka 17 besök på Hultsfredsfestivalen.
För inget är tuffare än att ha varit just där, just då, när 90-talets bästa rockband gjorde sin allra första Sverigespelning sommaren 1994, innan ”Definitely maybe” ens var släppt.
Men när jag nu ser en bild från giget bär inte Liam alls samma kläder, scenen är inte alls lika stor, och Noel står på fel sida, bland många andra detaljer. Vafan.
Har denna sommarhetta gjort mig galen? Har jag heller aldrig varit i Ovala rummet och träffat George W Bush? Jo. Det har jag, det finns bildbevis. Puh.
Mitt minne är från en annan Oasisspelning, antagligen på Globens annex något år senare.
I själva verket minns jag nu, när jag synat min egen bluff, att jag hörde ”Supersonic” på avstånd nära backstageområdet där det just 1994 lanserades en ny sorts ”lantchips” som det bjöds friskt på.
Jag satt alltså med käften full av lantchips, några hundra meter bort, när Oasis gjorde sitt klassiska gig i Hultsfred 1994.
Inte coolt. Inte coolt alls. En riktig dunderfuckup, faktiskt.
Det är väl som med Bruce Springsteen i Sverige 1975; om alla som säger sig ha varit där verkligen var där, så skulle Konserthuset ha sprängts. Samma sak gäller Bob Marleys gig på Gröna Lund för 30 år sedan och en massa andra legendariska konserter eller händelser.
Sådana är vi människor: Vi filar på sanningen för att framstå lite coolare och ballare och smartare och rättare än vi egentligen är. Tills sist kanske vi tror på våra egna påhitt.
Det pågår dagligen på bloggar, Facebook och Twitter. Alla stylar om sig själva, putsar på fasaden. Du gör det själv, erkänn.
”Everybody lies”, som doktor House ( Hugh Laurie) brukar säga.
Och det är inget fel med det, tvärtom.
Det skulle bli väldigt beige här i världen om alla utgav sig för att vara de töntar vi faktiskt är.