Jag sitter storögd på Yankee stadium
NEW YORK. Tar tunnelbanan upp till South Bronx och går på baseboll.
De är en precis lika magnifik New York-upplevelse som jag föreställt mig.
Det finns några saker man helt enkelt måste ha gjort för att kunna säga att man varit i New York.
Man ska till exempel ha ätit stekta ägg, helst sunny side up, på en bullrig diner. Man ska ha lyckats vinka till sig en gul taxi på 34:e gatan i rusningen. Man ska ha sett en Broadway-show (även om man, som jag, absolut inte vill). Man ska ha legat på rygg i Central Park och tittat på det exhibitionistiska myllret en solig lördagseftermiddag. Man ska ha haft både Sinatra och Johnny Thunders i hörlurarna under promenader nerför Bowery. Man ska som en annan Gene Hackman i ”French connection” ha stått i lämpligt gathörn, förslagsvis tredje och 53:e, och blåst på en lite för varm pappmugg med kaffe.
Och så ska man ha sett Yankees spela hemma på Yankee Stadium. Generande nog har jag dock, efter snart sex år, inte prickat av den självklarheten.
Så när Ash, som blir helt chockad av den informationen, beordrar mig att fixa plåtar till en lördagseftermiddagsdrabbning mellan Bronx Bombers och ärkefienden Boston Red Sox lyder jag blint.
Och bara resan upp norrut med det rangliga tunnelbanetåget är fascinerande. South Bronx är ingen stadsdel en ängslig white boy till vardags besöker hur som helst, så hur fånigt det än kan verka kittlar det att kunna gömma sig i en sån väldig folksamling och liksom känna på det farliga och ruffiga utan att riskera nåt värre än solsting.
Själva matchen skulle vara en mäktig upplevelse även för den som inte gillar baseboll. Nu råkar jag göra det, men det är inte i första hand därför jag sitter storögd i mitt trånga säte och älskar varje sekund.
Det har mer att göra med inramningen, stämningen, känslan. Doften av grillkorv från klassiska Nathan’s, det burkiga högtalarljudet, t-banetåget som rasslar förbi i glipan bakom the bleachers, historien, de Carlito’s way-artade husfasaderna man också ser genom bleachers-glipan, hemmafansen med sin klassiskaYankees-regalia och sina suveräna cynismer...det ÄR alltihop lika mycket New York som Woody Allen, pretzels och rök som stiger ur gatorna.
Tåget tillbaka söderöver är knökat som en boskapstransport i Texas, men jag gillar det med. Det hör också till, liksom. Dessutom kan vi stiga av redan vid 86:e, vandra några kvarter norrut och toppa hela upplevelsen med några dry martinis på genuina Yankees-krogen Elaine’s.