Här styr djävulen – och jag röker igen
LAS VEGAS. Vi möts när hissdörrarna slås upp i lobbyn.
Jag, som just gått upp och ska hämta ut en hyrbil, och det fortfarande fyllfnissande tjejgänget som precis kommit hem från en natt på stan.
Så väldigt Vegas.
Det är inte ens särskilt tidigt. Jag har ju semester och behöver jag inte kliver jag inte upp före tio – jag är väl ingen lantbrukare heller. Men likafullt. De unga damerna, med rätt rufsiga frisyrer och märkesklänningar som för tolv timmar sedan säkert var knivskarpa men så här framåt lunch dagen efter börjar se ut som väl använda middagsservetter, har varit ute tills nu.
Det är lätt hänt.
Festen tar aldrig slut i Vegas. De bästa klubbarna öppnar när diton i andra städer stänger, barerna har öppet dygnet runt och passar man sig inte står man plötsligt där i festblåsan och kisar mot den obarmhärtigt stekande eftermiddagssolen och undrar vad som hände.
Så är det på fler ställen i världen, visst, men bara här äger hedonismen rum mitt i normal vardag, så normal nu vardagen blir i Sin City. Den eviga festen krockar hela tiden med helt oglamorösa Svenssonbestyr.
När dataingeniören stressar mot coffee shopen för att hinna med frukost innan mässan borta på Venetian får han kryssa mellan brat pack-wannabes som måste ha en sista drajja innan ”natten” tar slut. När servitrisen på Sahara tar monorail-tåget till förmiddagsskiftet delar hon vagn med ett sädigt rock ’n’ roll-par på väg mot sista dansen på after hours-mekkat Drai’s. Och, ja, när den semestrande korren ska ut och hämta hyrbilen kolliderar han med lyckligt utfestade damer i hissen.
Den elektricitet som uppstår i de där aviga mötena är ett av de främsta skälen till att jag aldrig kan sluta åka hit.
Som Sven Melander säger i ”Sällskapsresan”:
– Det är fan vad solen tar här nere.
Jag har bränt mig så svårt att kidsen kommer fram och frågar om jag är den Red Rock de läst om i turistbroschyrerna ...
Det höll i en och halv månad, men här börjar jag röka igen.
Naturligtvis.
Som Tony Christie sjunger:
”The lord above made the world for us, but the devil made Las Vegas” ...
Mike Edison har varit redaktör på bland annat Hustler, Screw, stonerbibeln High Times och wrestlingpublikationen (!) Main Event. Inte helt oväntat är hans tidiga memoarer, ”I have fun everywhere I go”, den mest underhållande läsupplevelse jag haft i en poolstol sedan Neil Strauss Mötley Crüe-biografi.