Follett: "En olycklig tid för min generation"

Ken Follett är tillbaka med ännu en tegelsten i "Katedralserien", om den fiktiva staden Kingsbridge. Och han tänker inte slå ner på skrivtakten.

– Jag kan inte föreställa mig en lång ledighet. Tio dagar, max, sen går det inte längre. Då börjar jag skriva igen, säger Follett till TT i ett Skype-samtal från hemmet i England.

Han har sedan debuten i mitten av 1970-talet sålt runt 180 miljoner exemplar världen över. Störst uppmärksamhet har han fått för den så kallade Katedraltrilogin, tre böcker som utspelas i England under 1100-talet och några decennier framåt, och som inleds med "Svärdet och spiran". Centralt i den inledande boken är byggandet av en katedral i den fiktiva staden Kingsbridge. Nu kommer "Aftonen och morgonen”, som handlar om vad som hände innan katedralen byggdes.

– Jag började fundera över hur Kingsbridge såg ut före de tidigare böckerna. Jag kände att det fanns bra drama att hämta där, i hur orten växte, i konflikten mellan dem som är progressiva och dem som är konservativa. Det där är en motsättning som ofta finns i mina böcker, säger han.

Tvingades gissa

Follett skildrar hur tre intressenter slåss om makten: anglosaxarna, vikingarna och normanderna. Engelsmännen kunde inte skydda sig själva från vikingarna, förklarar han. Ken Follett har alltid vinnlagt sig om noggrann research. Men den här gången gjorde bristen på källor att han tvingades gissa mer än i de tidigare böckerna.

– I slutet av 900-talet var de illitterata, man skrev inte ner mycket då. Men jag hade stor hjälp av Bayeuxtapeten, där finns det bilder som skildrar det dagliga livet, säger han.

I skolan var Follett egentligen inte förtjust i historia, men det ändrades när han började skriva.

– Jag blev intresserad av militärhistoria och tyckte det kunde bli mer spännande i mina thrillers om det fanns en historisk bakgrund. Det tog mig till olika tidsperioder.

Han rönte internationella framgångar med böcker som ”Nålens öga” och ”Mannen från St Petersburg” men dundergenombrottet kom just med ”Svärdet och spiran”-trilogin, 1989.

– Jag hade aldrig en tanke på att det skulle bli en trilogi. Jag trodde inte att storyn om hur man byggde en katedral skulle kunna bli populär, men det blev den. Boken fick beröm men också sågningar, den sålde okej men inte märkvärdigt mycket.

Den blev dock en stor framgång i både Tyskland och Italien, och Follett började få förfrågningar om en fortsättning. Del två kom 2007 och 2017 gavs del tre ut.

Kan filmatiseras

Ken Folletts böcker tenderar överlag att bli tegelstenar, likaså är det för de tre böckerna i "Århundradet”-trilogin. Han funderade över vilken period som var lika dramatisk och lika ond som medeltiden, och hamnade i 1900-talet.

– De värsta krigen, det värsta folkmordet, den mest betydelsefulla revolutionen: allt fanns där och jag baserade de tre böckerna på första världskriget, andra världskriget och det kalla kriget, allt centrerat på flera släkter i olika länder.

Flera av hans böcker har blivit film- eller tv-serier, till exempel "Svärdet och spiran". Nu diskuteras det om huruvida ”Århundradet”-trilogin kan anpassas till tv-serie.

– Den kommer att bli oerhört dyr, men detta att den utspelas i en rad olika länder kan ju ge utrymme för samproduktioner. Men vi får se. Jag kan bokbranschen, men filmbranschen kommer alltid att vara ett mysterium för mig.

Ingen lösning

Nästa bokprojekt är redan påbörjat. Ken Follett har skrivit hälften, men vill inte tala om romanen ännu, han säger bara med ett skratt att ”den kommer att bli lång”.

TT: Om du skulle skriva en bok om det tidiga 2000-talet, hur skulle den se ut?

– Det är en väldigt olycklig tid för personer i min generation. 60-talet var fyllt med hopp, vi trodde på en värld med demokrati och utan fördomar. Nu verkar allt gå baklänges, i ett land som Turkiet har man röstat för att bli mindre fria. England, Polen, Ungern, Kina, Trump, allt går baklänges. De senaste decennierna har varit en sådan kontrast mot de första decennierna i mitt liv. Det enda hoppet är att eran av Trump och de andra är något övergående.

– Men för att kunna skriva om något måste man ha en lösning, och någon sådan kan jag inte se nu.