Tuttarna växte – jag fick panik

Man måste tänka på ett nytt sätt i omröstningen i kväll.

Och tänk på att det kan ske viktiga saker som vi inte ser på scenen.

Som mina bröst 1985.

Efter den brutala spänningen i Andra chansen blir det nog inte mindre rafflande i kväll.

När vi nu blivit så många länder som deltar i Eurovision song contest måste vi tänka mer europeiskt än vi gjorde förr.

Då röstade man på den låt som hade mest lättnynnad refräng, en låt man kom ihåg ­efter att tv:n stängts av.

Jag måste erkänna att jag inte minns en enda vinnarlåt från de senaste åren därför att det inte funnits någon hook, melodi eller ens slinga att komma ihåg.

Jag har ibland inte ens orkat sitta och vänta ut omröstningen, såvida inte Sverige ligger bra till. Och jag tror inte jag är ensam om ­ detta.

Det ska bli intressant att se hur det går för Ranelid och Thorsten Flinck som bägge delat landet i minst två läger: för och emot.

Jag vet att alla artisterna har nerverna utanpå kroppen.

Alla vill självklart vinna, men det är också ett stort ansvar att representera sitt land i den stora Europafinalen. Hamnar du på en dålig plats blir du slaktad i pressen.

Ord som ”flopp” och ”fiasko” kommer hagla över dig. Men man KAN bara göra sitt bästa, sen är det upp till juryn.

Nu hoppas jag att alla ­artister är i god form. Inga förkylningar eller annat. Ingen ”nygravid”.

Jag vet hur det känns att vara ”nygravid” i en ­final.

Det hände 1985 då jag tävlade med ”Bra vibrationer” i Eurovision. Uttagningen som jag vann gick i februari, finalen i maj.

Under den tiden hann jag bli gravid och var i andra månaden. Kläderna jag haft i uttagningen fick min a två dansare hjälpa mig att komma i.

Men när vi kom till dragkedjan i ryggen på min byxdress tog det tvärstopp.

Jag fick nästan panik. Jag hade inte märkt någonting på andra kläder, men vad jag inte tänkte på var att tuttarna hade vuxit. Jag fick ställa mig mot väggen och hålla in magen så jag nästan svimmade, medan Mary drog ihop dragkedjan och David sakta drog upp den.

Sen stod vi helt stilla. Ingen sa ett ord. Vi var nog alla tre beredda på att dragkedjan skulle spricka med ett brak.

Men allt höll. Så ni som sitter hemma i soffan och fördömer någon, tänk på att det kan hända saker som man måste kamouflera på scen.

Själv kommer jag för första gången i mitt schlagerliv att sitta i publiken och skrika och heja allt jag kan.

Stor lyckospark till er alla.

Kram KikkiDee.

Kikki Danielsson