Framtiden bor i en lada i Melbourne
Det är dags att lära sig uttala Gotye.
Så här:
”Goh-tee-yay”.
Alltfler analytiker förutspår att stora företag som Facebook och Google inte kommer att diktera villkoren i framtiden.
Chansen är lika stor att morgondagens media och kommunikation och nöje just nu skapas av några få personer i ett litet rum.
Gotye passar in i den teorin. Han arbetade i två och halvt år med sin senaste skiva i föräldrarnas lada, ensam och isolerad från omvärlden.
Gotye, som egentligen heter Wally De Backer, är en belgisk artist som bor i Melbourne, Australien. Med tanke på arbetsmetoden och bakgrunden, Wally är en tredjedel av indiebandet The Basics, kan man lätt föreställa sig att musiken är hembränd lo-fi för en liten publik.
Men i fjol blev singeln ”Somebody that I used to know” etta på amerikanska Billboardlistan. Gotye är den första belgaren som haft en listetta i USA sedan Soeur ”The Singing Nun” Sourire släppte hiten ”Dominique” 1963.
Och i år har succén utrustas med lyftraketer från Nasa.
”Somebody that I used to know” har varit den mest sålda låten på Itunes i 31 länder och kan skryta med över 180 miljoner visningar på Youtube. (Michael Jacksons ”Billie Jean” har 67 miljoner stycken.)
I Sverige har singeln och albumet ”Making mirrors” legat etta på Spotify, som börjar bli musikbranschens viktigaste mätinstrument, i veckor.
Det intressanta med Gotye är att musiken inte använder de sedvanliga och traditionella verktygen för framgång. Han har bland annat samplat grodor och, ja, staket. Och han pratar gärna om en artist som annars brukar få odla grått skägg i skymundan – Peter Gabriel.
I en intervju i musiktidningen Gaffa säger Gotye att Peter Gabriels ”So” är ett av de mest välskrivna och kreativa albumen från 80-talet.
Även Bon Iver, som släppte en splitsingel med Peter Gabriel i samband med Record Store Day för två år sedan, är en stor beundrare.
Om detta betyder att en ny generation håller på att upptäcka den forne Genesis-sångaren och Polarpris-vinnaren är kanske för tidigt att säga. Men jag kan förstå jämförelsen mellan Gotye och Gabriels blandning av världsmusik och symfonisk pop.
Fast på en punkt haltar den. Belgaren har fortfarande inga låtar som kan mäta sig med en ”Solsbury Hill, en ”Mercy street”, en ”Don’t give up” eller en ”Shock the monkey”.
Tills vidare får Gotye betraktas som en hippare version av John Farnham.