Ingen kan jämföras med Carola - förrän Lundell ställer upp
Efter Carolas avsnitt går luften kanske inte ur serien.
Men det är ungefär som vanligt.
Stämningen sätter sig ner någonstans mellan snark och trivsel.
Det är orättvist att jämföra med Carola.
Den laddningen, som byggde på tvära kast mellan ”åh, fan?”-citat och ett lekfullt halleluja, kommer inte igen förrän Ulf Lundell lägrar högsätet.
Och det lär ju verkligen hända. Risken är ungefär lika stor att Kaknästornet ställer upp i Melodifestivalen.
Love Antell har inte direkt samma relation och historia med det svenska folkhemmet. Hur många kände exempelvis till bandet Florence Valentin före programmet?
Men om det finns en kulturgärning med serien - musiken är alltjämt rätt poänglös utanför tv-rutan - är det att indiebegåvningar som Antell får synas i ett större skyltfönster.
Det är ofta i mötet mellan det välkända och obskyra som ”Så mycket bättre” blir det kanske värdigaste och minst irriterande lekprogrammet om musik.
Det märktes att Love Antell har lyssnat på The Clash och Dexys Midnight Runners när han växte upp. Och han bär fortfarande sina röda ideal nära hjärtat. Så till den grad att Orup var tvungen att ändra texten i sin halvmesyr av ”Pokerkväll i Vårby gård” till något vuxnare och tråkigare för att kunna sjunga låten. Men ”Internationalen” gick tydligen bra?
Love Antell fick en fin presentation utan större åthävor och rabalder. Även tolkningarna simmade lugnt i ett lagom varmt mellanregister. Ingen av versionerna lär göra något större väsen av sig efter att serien slutat.
Eftersom nästa program innehåller duetter och är mer roliga timmen än intressant går det redan nu att summera femte säsongen.
Den var helt okej. Årets deltagare blev inte så mycket roligare tillsammans. I princip allihop är bättre var för sig.
Nu har också mixen av indie och Svensktoppen fått chansen tillräckligt många gånger.
Som flera redan påpekat är det dags att släppa in dansbanden och hårdrocken. Då skulle antagligen friktionen öka i musikmomentet mellan fritidsaktiviteterna.
Apropå fritidsaktiviteter. Carolas ambitioner att tona ner sin schlagerbakgrund belönades i programmet med, tjäna, fläkten som stod och brummade framför henne under ”Evighet” i Melodifestivalen 2006.
Orup och Amanda Jenssen verkade saftigt påstrukna när de hämtade kändisfläkten. Tja, det krävs nog en lång bastu och en hel flaska Koskenkorva för att fnissa åt den lustiga och banbrytande idén. Kippis.
Så bra var artisterna
”Gatorna tillhör oss” (Carola)
Gör andlig kampsång av Antells protestindie. Arrangemanget snuddar vid edm.
”Vårt hem, vår borg” (Familjen)
Precis som i Ola Salos fall har känslorna varit starkare än låtversionerna.
”Spring Ricco” (Kajsa Grytt)
Bygger om den till en mer primal punklåt, från tiden som Love Antell var för ung för att få uppleva själv.
”Stjärna där” (Amanda Jenssen)
Hon har den högsta lägstanivån i år.
”Du växer upp” (Ola Salo)
Salo har bara ett läge i sina framföranden - full patte. Han tar åtminstone i så att hans egna tårar börjar rinna.
”Pokerkväll på Björngårdsgatan” (Orup)
Orup skriver om texten till låten som Antell gav ut med Florence Valentin så att den passar mer resignerade män. Mer blasé än bra.