Natacha Peyre - vår tids glamour
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den svenska trashfloran fick ett trevligt nytillskott när D-kupan Natacha Peyres blev Sveriges nya riksbimbo i "Paradise Hotel".
Stureplan fick en ny ikon - och upprörda röster höjdes igen.
Det fanns en tid då alla fina människor - utom Per Hagman - suckade över bimbos, dokusåpor, skönhetsoperationer, mode och annat som utgick från ett vackert yttre. "Dålig smak", brukade banal skönhet kallas. Trash.
Därpå kom en knippe mediafeminister som, utan näsan i vädret, försvarade pöbel-tv och stjärnkåta underklassbrudar som hånades av Den Goda Smaken. De kallade kritiken patriarkalisk eftersom föraktet byggde på att DN-mannens självgoda synsätt är den godkända normen.
Samtidigt har dokusåpans överklassiga kusin - lyxtrash - blivit glamour. Det slog stort när överklassbimbon Paris Hilton gjorde dokusåpan "A simple life".
På Stureplans bratställen är Natacha Peyre redan en beundrad lättikon eftersom en perfekt kropp (åtminstone i en Diane von Furstenberg-klänning) betyder allt. Alltså: verkligen a l l t, eftersom ambitionerna inte är större än att gifta sig rikt med en meningslös affärsgubbe som ger shoppingpengar, ungefär som bratdöttrarna i Tom Wolfes gravt underskattade roman "Jag är Charlotte Simmons".
Dekadent och ideallöst, rent av högerextremt och samhällsfarligt?
Äsch. Dekadent, säkert, korkat, visst, men inte farligt. De är underhållande och det är deras egna Playboy-gravar de gräver. Såhär ser glamour ut i mitten av 2000-talet. Ingenting att dra höga växlar av, inget symptom på en allvarlig sjukdom. Trash och Stureplan är en liten, liten del av Sverige. De flesta lever helt andra, anständiga, ambitiösa liv med studielån och militärcykel och tycker att det är roligt att titta på det glamourösa förfallet med skräckblandad förtjusning.
Bimbos är roliga. Hellre de än oss.