Gubbrock kommer direkt från hjärtat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen slår fast vem som är inne och ute i nöjesvärlden - VARJE LÖRDAG

Redan 1999 skrev jag "gubbrock" i positiv bemärkelse i en feministisk r"n"b-tid då strejta, vita män med rockskjorta var oballare än vad Martin Timell är i dag.

Så vem är mer lämpad än jag att reda ut vad den älskade gubbrocken egentligen är. Varsågoda!

Kids som hör pappa lyssna på The Clash, Toto, Judas Priest, The Smiths, eller Stone Roses skulle kanske kalla det gubbrock, men i själva verket är det bara pappa som är en gubbe. Clash är punk, Toto är västkust, Priest är hårdrock, Smiths är pop och Roses är Manchester.

Gubbrock är ett tillstånd, men har också ett antal nästan oomkullrunkeliga ingredienser: den är vit. Den går i midtempo. Den är sentimental och sjungs med lätt hes röst. Den bör ha piano. Den bör ha rent, trevligt ljud. Den är vuxen, även om den görs av unga artister som Ed Harcourt eller Josh Rouse.

Håkan Hellström är nästan gubbrock numer men kör lite för snabbt, är för vital och är snarast indiegubb. Magic Numbers likaså, de är popgubb.

The Band? Nej, deras relation till Bob Dylan gör dem för hippa för att vara gubbrock, snarare var de skäggrock. Springsteen? Nja, live för Jackie Wilson men från "Lucky town" och framåt är han nästan synonym med gubbrock på cd. Rolling Stones? Visst, på platta numera, men med en alldeles för edgy bakgrund. Tom Petty? Ja, från "Full moon fever". Joni Mitchell? Nära ibland, hon och Carole King är de främsta kvinnliga gubbrockarna ("gumrock"). Jackson Browne är aningen för mycket västkust, men där är jag beredd att böja mig.

Så? Är ni redo? Här kommer det:

Steve Forbert. Steve Forbert är den ultimata gubbrocken. Han har en gubbes odigitala själ och har alltid haft den.

Och den ultimata gubbrocklåten: Bob Segers "Against the wind". Den har allt. Den landsvägslunkar, lätt överviktig med ett stadigt, ölmagat beat med ett fläskfiléliknande pianokomp och en helt ovegetarisk, halvakustisk gitarr. Seger tittar tillbaka på ett alkoliserat sentimentalt vis, sjunger om att han springer mot vinden som i alla tider, den är gubbrockens "Born to run" och jag älskar den som jag älskar all gubbrock för den är från hjärtat, till hjärtat, i hjärtat.

Fredrik Virtanen