En ny generation intar festivalerna
BORLÄNGE. Det var festivalens största år hittills.
Och det blev en klassisk helg i Borlänge.
Tack vare ett ganska omtalat dödsfall i Los Angeles.
Jag svettas. Ymnigt.
Att säga att Peace & Love hade tur med vädret är en underdrift.
Just nu, i skrivande stund under festivalens tredje dag, känns det som ligga och fräsa tillsammans med en smörklick nere i stekpannan. Solen är lika obarmhärtig som Genghis Kahn.
När jag besökte Borlänges apotek för att köpa öronproppar rekommenderade den snälla expediten att jag skulle käka chips. Bara för att jag skulle få i mig lite salt och undvika en kollaps.
Det är en sån värme vi talar om här.
Förutsättningarna kunde givetvis inte vara bättre. Och visst blev Peace & Love 2009 en folkfest vars stämning påminde om Hultsfreds glansdagar.
Men den sista helgen i juni 2009 kommer inte att förknippas med Borlänge. I år överskuggade Michael Jacksons dödsruna allt. Nyheten drog fram som en massmedial tsunami.
Att Jackson blev festivalens stora samtalsämne var oundvikligt. När de senaste 30 årens största popstjärna dör påverkas även atmosfären i Dalarna. Han var trots allt MTV-generationens Elvis Presley.
Festivalen saknade kanske de där riktigt spektakulära konserterna. Ja, förutom en då. Ni vet nog redan vem som ställde till med ännu en makalös uppvisning som fick unga hjärtan att brinna, dansa och gråta. Annars kan ni bläddra tillbaka ett parsidor och läsa vad Håkan Steen skriver. Ledtråd: artistens för- och efternamn börjar på bokstaven H. Och visst fanns det andra höjdpunkter utöver den där kastratsångaren från Västra Frölunda. Jag listar några personliga favoriter här intill.
Jag kommer framföra allt inte glömma Moneybrothers sista halvtimme. Den tio minuter långa versionen av ”Reconsider me” – som bland annat innehöll en lång monolog om hur Anders Wendin sjöng upp inuti ett litet porslinsförråd i Borlänge för länge, länge sen – är bland det bästa jag sett. Och extranumren var kanske ännu bättre.
Hemligheten bakom festivalens framgångar är ganska enkel – den totala bristen på ängslighet och kredd.
Peace & Love kan vara Sveriges folkligaste festival vid sidan av Sweden Rock. Arrangörerna satsar överlag på traditionell rock och hårdrock som funnits så länge i publikens medvetanden att det blivit en sorts folkmusik.
Men det intressanta är att det, precis som i svenska landslaget i fotboll, pågår en omvälvande generationsväxling. Av de svenska artisterna var det inte Thåström och Ulf Lundell som lockade den största publiken.
Det var Lars Winnerbäck. Och The Sounds. Och Mando Diao. Och Håkan Hellström. Och Moneybrother. Med tanke på festivalens låga medelålder kommer även årets starkaste publikmagneter snart vara ersatta av nåt yngre och hungrigare. Det kallas för evolution.
Om arrangörerna bakom Peace & Love fortsätter att lyssna på den unga publikens krav och önskemål blir festivalen säkert en av Sveriges största och mest mediabevakade musikhändelser under lång tid framöver.
Det är alltid ungdomarna som bestämmer.
Det är alltid ungdomarna som är framtiden.